Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hans valmanifest är vänligt och realistiskt, men innehåller få överraskningar.

Kristdemokraterna har ett tufft utgångsläge. Att översätta den kristna barmhärtighetstanken till modern politik är allt annat än lätt.

Annons
Uppförsbacke. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade partiets valmanifest i går. Trots att partiet haft svagt stöd väljer man att spela på säkra kort. Av 89 vallöften fanns inget som stack ut från mängden.

Ibland lyckas Kristdemokraterna. Det är den nya devisen ”För ett mänskligare Sverige” ett bevis på. Orden är noggrant utvalda och rimmar väl med tidsandan utan att kompromissa med den kristna kärnan.

Samma sak kan sägas om partiets bistånds- och integrationspolitik. I valmanifestet, som lanserades i går, säger man att Sverige ska vara ett öppet land som tar emot människor på flykt från förtryck och förföljelse. Kristdemokraterna vill tvinga alla kommuner att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Vad gäller biståndsfrågorna vill man satsa på fattigdomsbekämpning och få EU att verka som en global, fredsskapande kraft. I båda fallen tar partiet tydligt ställning och lägger fram förslag som stämmer överens med den kristdemokratiska tanken.

Desto mer komplicerad är partiets familjepolitik. Bland annat vill man inkorporera barnkonventionen i den svenska lagstiftningen. Att understryka barns rättigheter är viktigt, men avsikten har alltid varit att barnkonventionen ska vara en överstatlig ramlagstiftning, inte en nationell lag.

Partiet bäddar också för en mer generös föräldraförsäkring och säger sig vilja stoppa en eventuell ”tvångskvotering” av föräldraförsäkringen. (Det vill säga att man pressar föräldrar att dela lika på föräldraledigheten.)

Familjefrågorna är viktiga profilfrågor för Kristdemokraterna, men här finns en uppenbar risk att partiet uppfattas som mer konservativt, och mindre modernt, än man egentligen vill.

Kristdemokraterna kämpar för att hitta en samtida identitet, men det är svårt att veta vilket fack partiet ska placeras i. Partiledaren Göran Hägglund, och andra framstående kristdemokrater, gör sitt bästa för att måla upp bilden av ett frihetsparti genom vallöften om att familjer ska få bestämma mer själva och om mindre statlig detaljstyrning.

Samtidigt finns flera punkter i valmanifestet som sänder ut motsatta signaler. Under rubriken ”Ingen ska behöva vara rädd” vill man till exempel lagstifta om medmänskligt ansvar och civilkurage och göra det olagligt att vara medlem i rasistiska, kriminella och terroriststämplade organisationer. Det passar inte alls in i den nya frihetslinjen utan är tvärtom ett exempel på kristdemokratisk dubbelmoral.

Ändå är det onödigt att kritisera partiet för hårt. Kristdemokraterna har, som sagt, svårare än andra partier att kombinera ideologi och pragmatik. Dessutom har valrörelser en tendens att skapa sprickor mellan ideologin och förslagen också i de mest sammansvetsade partier. Det beror till viss del på att politikerna ska presentera en mängd förslag på kort tid för att vinna så många röster som möjligt utan att debatten hinner svalna. Under det arbetet är det svårt för politikerna att hitta utrymme för att knyta ihop alla förslag och skapa en ideologisk helhet. Många är också väl medvetna om att löften vinner fler val än politiska ideologier.

Göran Hägglund har ett svårt uppdrag. Han ska manövrera ett av opinionsundersökningar skadskjutet kristdemokratiskt parti mot ödesvalet 2010. Hans valmanifest är vänligt och realistiskt, men innehåller få överraskningar.

Det ska bli spännande att se hur väl han lyckas och om svenskarna vill ha ett ”mänskligare Sverige”.

Mer läsning

Annons