Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här har regionen tjänat på att laga efter läglighet, men idealt hade det varit bättre att slippa betala för Citybanan.

Riksrevisionen gillar inte medfinansieringen av Citybanan. Men kritiken gäller snarare staten än regionen.

Annons

Tågförbindelserna till Stockholm är ämne för både glädje och sorg. Glädje för att pendlingsmöjligheterna är väldigt mycket bättre än förr med snabbare tåg och fler avgångar. Sorg för att utbyggnaden tar sådan tid och att det ständigt verkar dyka upp nya hinder.

Den statliga granskningsmyndigheten Riksrevisionen har i en rapport granskat ett sådant hinder, som dock övervanns. Staten krävde medfinansiering, som 2007

resulterade i ett avtal om att regionen skulle bidra med drygt 2 miljarder kronor. Det handlar då om Västmanland, Södermanland Uppsala, Örebro och Östergötland. Där-

utöver bidrog Stockholm stad och landsting med 5,1 miljarder kronor.

Staten lovade å sin sida att genomföra projekt, som de efterlängtade spåren mellan Barkarby och Tomteboda, vilka skulle öka de samhällsekonomiska fördelarna med Citybanan. Totalt uppskattar Riksrevisionen

statens kostnader till 25,4 miljarder kronor. Således klart mest.

Det är också helt i sin ordning. För kraven på pengar från regionen utanför Stockholm kom när den borgerliga regeringen direkt efter sitt tillträde 2006 oroade sig över att Citybanans kostnader skenade. Ursprung-ligen skulle staten betala alltsammans.

För att minska kostnaderna funderade regeringen på att återuppliva tidigare förslag om att bygga ett tredje spår i ytläge i stället för dubbelspåret i tunnel under Stockholms city. En utredning visade dock att det inte var framkomligt. Byggnadstiden var lika lång och ytspåret en klart sämre trafiklösning.

Då återstod att gå vidare med Citytunneln och regionen gick, med olika grad av entusiasm, med på att förhandla och att skjuta till pengar. Riksrevisionens intervjuer visar att en del förhandlare tyckte att staten inte på detta sätt ska kräva pengar, medan andra menade att det var rimligt att de som tjänar mest på stora projekt visar sitt intresse genom egen betalningsvilja.

Riksrevisionen är kritisk mot medfinansiering, i varje fall som den utformades för Citybanan. Men det är främst staten som enligt Riksrevisionen förlorar på modellen. Staten ska betala viten om järnvägsprojekten inte byggs som planerat. Det kan leda till ökade kostnader och till att prioriterade projekt i andra delar av landet försenas.

Det är dyrare för skattebetalarna som

helhet när staten inte tar hela kostnaden, då kommunerna måste betala en högre ränta. Kommunernas ökade skuldsättning har dolts genom ändrade bokföringsregler.

Kommunernas risker verkar dock

begränsade. De får visserligen högre

kostnader, men också tummen i ögat på

staten. De andra spårutbyggnaderna kan därmed prioriteras framför andra

angelägna byggen i landet, något som är ¬viktigt för regionen.

Staten hittade på kravet om medfinansiering, men den här rapporten tyder på att avtalet i själva verket var sämre för staten än för regionen.

Här har regionen tjänat på att laga efter läglighet, men i den bästa av världar hade det varit bättre att slippa medfinansieringen. Det är värt att beakta för framtiden.

Allra bäst hade det kanske varit om den socialdemokratiska regeringen inte 1995 hade stoppat planerna på ett tredje spår i ytläge. Då hade det spåret funnits som ett provisorium, och bättre tid funnits för att enas om en god långsiktig lösning med fler spår genom Stockholm.

Mer läsning

Annons