Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Huvudskälen till västs försiktighet mot Egypten stavas Israel–Palestina och Iran.

Egypten har genom fredsavtalet med Israel och kampen mot islamismen fått stöd av USA och EU. Men regimen har aldrig varit beredd att acceptera en stark opposition eller rättvisa val.

Annons
Skakad regim. Protesterna i Egypten fortsätter.foto: scanpix

De våldsamma protesterna mot regimen i Egypten fortsätter med oförminskad styrka. Folk trotsar öppet demonstrationsförbudet och kräver president Hosni Mubaraks avgång. I dag väntas protesterna eskalera, då många förväntas ut på gatorna efter fredagsbönen för att demonstrera.

Omvärlden ser på oroligheterna med en blandning av förfäran och hopp. Oroligheterna är inne på sitt tredje dygn och antalet döda stiger hela tiden. Därför önskar nog många att oroligheterna ska ta slut snart – helst efter att demonstrationerna resulterat i samma sak som i Tunisien – presidentens avgång. Men sannolikheten att protesterna skulle klinga av är liten, liksom att det skulle gå snabbt att avsätta Mubarak. I Tunisien inleddes protesterna började redan i mitten av december förra året och hade alltså pågått i en månad innan president Ben Ali beslöt sig för att lämna sin post och fly landet.

De egyptiska demonstranterna har utan tvivel hämtat både inspiration och mod från de lyckosamma protesterna mot regimen i Tunisien. Regimen har i sin tur säkert tagit lärdom av den tunisiska, och bestämt sig för att med allt hårdare nypor kväsa upproret.

Det lyckosamma upproret i Tunisien har tänt hoppet om en demokratiseringsvåg lik den som sköljde över Östeuropa på 1990-talet, både i de länder där demokratin redan segrat och i länder där folket inget hellre vill än vara med och bestämma sin egen framtid.

Västvärlden har länge varit alltför försiktig när det gäller bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Egypten. I årtionden har landet styrts utan att rättvisa val har genomförts, dagens president Hosni Mubarak har suttit sedan början på 1980-talet.

Huvudskälen till försiktigheten stavas Israel-Palestina och Iran. Egypten var det första arabland som slöt fred med Israel och har en viktig roll när det gäller att få fred och försoning mellan palestinier och israeler. De senaste dagarnas läckor från Wikileaks har visat hur besvärligt det är att skapa fred.

Palestiniernas representanter har i förhandlingar vara öppna om sådant alla vet en fredsuppgörelse måste innehålla, som att de flesta palestinska flyktingar inte kan få återvända. Men de palestinska representanterna vågar inte stå för sina utfästelser av rädsla för den egna opinionen, och islamisterna i Hamas passar på att skära pipor i vassen.

Samtidigt väcker läckorna frågetecken om den israeliska regeringens fredsvilja. Trots att det ser ut som om palestinierna är beredda till långtgående eftergifter vill den israeliska regeringen inte stoppa bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Det underlättar inte möjligheterna att nå en rättvis fred och tvåstatslösning.

Utvecklingen i Iran när shahen föll kan också ge väst mardrömmar. I stället för en demokratisk revolution blev det förtryck och prästvälde.

Men dagens protester visar farorna med att inte vara tydlig i kritiken av förtryck. Om regimen ändå faller blir möjligheterna till inflytande mindre och de demokratiska länderna får välförtjänt kritik för dubbelmoral. Det bör få USA och EU-länderna att lägga om politik.

Mer läsning

Annons