Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dagens regering kan regleringsivern förstärkas av ”stuprör” i fördelningen av ministerposter

Före jul var nya inskränkningar i den kommunala självstyrelsen på tapeten. Lokala politiker behöver försvara rätten att prioritera och välja mellan privat och offentligt.

Annons
Vill bestämma. Göran Hägglund (KD) och Jan Björklund (FP) har hand om områden där kommuner och landsting sköter det praktiska utförandet.

Den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson vill tvinga alla kommuner att införa kundvalssystem inom hemtjänsten. I dag är det ganska många. främst vänsterstyrda, kommuner som har sagt nej trots statliga omställningspengar. Landtingen måste införa kundvalsmodellen för vårdcentraler, även om den lokala majoriteten av ideologiska skäl föredrar upphandling eller offentlig drift. Riktade statsbidrag har använts på olika områden för att nå regeringens krav.

Den rödgröna oppositionen kan också passa på att utöka det statliga inflytandet. Nyligen röstade samtliga oppositionspartier, det vill säga de rödgröna och Sverigedemokraterna, igenom en ny nationell handlingsplan för demensvården. I valrörelsen ville de rödgröna partierna utöka rätten till vistelsetid i förskola och fritis. När de hade makten infördes restriktioner för möjligheterna att omvandla hyresrätt till bostadsrätt.

Avvägningen mellan nationell rättvisa och rätten att besluta olika lokalt har alltid funnits och kommer alltid att vara besvärlig. Men vågskålen ser ut tippa över så att det blir allt mindre kvar för kommuner och landsting att besluta själva. Göteborgs stads förre informationsdirektör Ulf Källström har drastiskt kallat lokalpolitikerna för statens springpojkar. De skall ge service efter statliga riktlinjer, en tjänstemannauppgift de kommunala politikerna försöker göra politik av.

EU-parlamentarikern Marit Paulsen (FP) noterade under ett besök i Västerås under valrörelsen att rikspolitiken började likna gammal kommunalpolitik. EU har tagit över allt fler frågor och då skulle skola, vård och omsorg återstå att bestämma över för de nationella politikerna. Har hon rätt kan det vara en förklaring till att det lokala självstyret sitter så trångt.

Kommunalpolitiker brukar klaga över statliga myndigheters ”stuprörsseende”. Det innebär att varje myndighet hårt bevakar och driver sina intressen, men att resultatet av alla krav kan bli orimligt betungande för de kommunalt ansvariga.

I dagens regering kan regleringsivern förstärkas av ”stuprör” i fördelningen av ministerposter. Moderaterna dominerar och de mindre partierna har fått ansvar för viktiga men avgränsade områden. Folkpartiet har hand om skolan medan Kristdemokraterna ansvarar för sjukvård och äldrefrågor. Det är områden där kommuner och landsting har hand om det praktiska utförandet.

De ansvariga ministrarnas enda möjlighet att göra avtryck och visa handlingskraft är därför att stimulera eller tvinga kommuner och landsting att göra det ena eller det andra. I Folkpartiets fall finns dessutom den egna ståndpunkten att staten även formellt bör överta ansvaret för skolan. Då blir det naturligt att ytterligare begränsa kommunernas utrymme att fatta självständiga beslut om skolan.

Kristdemokraterna är hårt trängda avlåga opinionssiffror, vilket stärker behovet att visa resultat även när vänstermajoriteter i kommuner och landsting stretar emot.

Rikspolitikerna behöver dock stanna upp och inta en samlad och mer positiv syn på lokala politikers rätt att bestämma. För om lokalpolitiker bara skall leverera service och inte får prioritera kan vi gott vara utan rikspartierna i kommun- och landstingsval.

Mer läsning

Annons