Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Iran, Syrien eller Libyen är regimerna mer brutala

De mest brutala regimerna lyssnar inte på omvärlden, men kanske är ändå president Gaddafis dagar räknade i Libyen.

Annons
Brutal. Bilder från en demonstration i Egypten mot Libyens president Gaddafi i Egypten. Men i Libyen är det farligt att demonstrera.foto: Scanpix

De mest brutala regimerna lyssnar inte på omvärlden, men kanske är ändå president Gaddafis dagar räknade i Libyen.

Varje dag händer något nytt med protestvågen i arabvärlden. Här påminner utvecklingen om Östeuropa och Sovjet runt 1990. Demonstrationer fortplantar sig från land till land. Demokrater hämtar inspiration från utvecklingen i grannländer. De makthavande har svårt att som förr kontrollera situationen genom hot och våld.

I Östeuropa och det forna Sovjetunionen föll diktaturen i land efter land. Så har det ännu inte gått i de arabiska länderna, trots att nya medier har givit demokratikämparna bättre möjligheter att nå ut och hålla kontakt.

Omvälvningen har lyckats i Tunisien och Egypten. I Bahrain har den styrande kungafamiljen fått backa och inleda en dialog med oppositionen. I Jemen är läget oklart, men missnöjet tycks utbrett och tydligt.

I Algeriet har polisen däremot varit snabb med att skingra och hindra demonstrationer, även om presidenten samtidigt har talat om lättnader.

I Libyen har det varit riktigt blodigt

under helgen. Human Rights Watch uppger att över 100 människor har dödats de

senaste dagarna, andra talar om ännu fler. President Gaddafi har haft makten sedan en kupp 1969 och gör allt för att behålla den.

Den iranska regimen försöker framställa omvälvningen i Egypten som en fortsättning på revolutionen i Iran 1979. Nu är inte Iran något arabland, men regimens motståndare ser också paralleller med Iran. De lyfter fram demonstrationerna efter presidentvalet 2009. Men här har regimen också brutalt slagit med alla försök till demonstrationer för frihet. Regimanhängare har till och med krävt dödsstraff för de ledande i oppositionen.

Här kan trots allt ett mönster spåras. Även om flera västländer med fog kan anklagas för att ha haft alltför vänskapliga förbindelser med korrupta och odemokratiska ledare som Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien kan omvärldens uttalanden ha bidragit till att utvecklingen blev mer fredlig och att regimerna till slut föll.

I länder som Iran, Syrien eller Libyen är västvärldens inflytande mindre och där är regimerna mer naket brutala i sina svar på

protesterna.

Det hindrar inte att EU, USA och enskilda europeiska länder i framtiden behöver vara tydligare i försvaret för demokrati och ekonomiska reformer. I Frankrike kommer

alltfler pinsamma detaljer fram om ministrars nära samröre med styrande i Tunisien och Egypten. USA har alltsedan Egyptens fredsavtal med Israel givit landet mycket bistånd, trots korruptionen och avsaknaden av demokrati.

Hoppet om fred i Mellanöstern har varit ett motiv för de nära kontakterna. Egypten och Jordanien har slutit fred med Israel och främst USA har velat stötta regimer som varit mer positiva till en fredsuppgörelse.

Även på den punkten riskerar den tidigare politiken att slå tillbaka och Israels läge bli mer utsatt. Men förhoppningsvis kan förändringarna bana väg för en modernisering och satsning på utveckling. Då borde inte konflikter med grannländer stå högt på dagordningen. Men då behöver fredsprocessen komma i gång och det i sin tur

kräver att Israel slutar att bygga nya

bosättningar.

Mer läsning

Annons