Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I sak är motståndet mot M svårförsvarat. Men kan Miljöpartiet samtidigt fria åt alla håll?

Miljöpartiet har stora förhoppningar om framtida framgångar. De gröna riskerar dock att förvandlas från uppstickande oppositionella till att ständigt vara med och styra.

Annons
Dyrare flyga. Språkröret Åsa Romson menade när hon framträdde på Miljöpartiets kommundagar i Västerås att några hundra kronor i skatt på flygbiljetter vore bra för att förändra energianvändningen.

Miljöpartiet firade sin 30-årsdag under helgens kommundagar i Västerås. Partigrundaren Per Gahrtons bok Det gröna genombrottet delades ut. Även om den framstår som väl triumfatorisk och Gahrtoncentrerad stämmer det att Miljöpartiet ligger bra till.

När Gahrton en gång lämnade Folkpartiet varnades han för att ge sig ut i den politiska öknen, men i dag är Miljöpartiet landets tredje största parti efter Moderaterna och Socialdemokraterna.

Partiet har starkast stöd bland yngre och i de växande större städerna, vilket talar för att uppgången kan fortsätta. Miljöpartisterna själva verkar i varje fall tro det. De mest optimistiska talar om framtida statsministerposter och om att bli ett av de stora partierna. Enligt en opinionsmätning vill nästan hälften av de borgerliga väljarna att regeringen ska samarbeta med de gröna.

Språkröret Gustav Fridolin utlovade storslaget att Miljöpartiet inför valet 2014 ska ha haft kontakt med inte mindre än 250 000 vanliga svenskar, vilket skulle innebära 3500 västeråsare. Fridolin talade retoriskt skickligt om hur politikerna skulle lyssna mer för att bättre fånga upp människor åsikter och vilja att förbättra samhället. Det var dock mer välformulerade fraser än konkreta besked om hur arbetet ska gå till eller vad Miljöpartiet vill genomföra.

Då var det andra språkröret Åsa Romson mer konkret när hon talade i går. Det var klassisk grön politik med 300 kronor i skatt på en inrikes flygresa och 600 kronor för en utrikes. Alla barn skulle få en giftfri barndom och alla skolor laga mat på plats. Energibehovet skulle minska med 20 procent till 2025. Energiproduktionen skulle vara helt förnybar 2030.

Här löper Miljöpartiet risken att åter uppfattas som väl långtgående och orealistiskt. Det blir väl mycket av Alltid mer – aldrig nog över de politiska kraven, där Miljöpartiet inte vill erkänna de framsteg som görs i Sverige jämfört med andra länder.

Miljöpartiet har i flera kommuner och landsting, bland annat i Västerås och Västmanland, samarbetat med de borgerliga partierna. Men i rikspolitiken har De gröna sagt nej till att sitta i samma regering som Moderaterna.

När Mikaela Valtersson lämnade politiken efter att ha förlorat språkrörsstriden i våras föreslog hon att Miljöpartiet skulle vara öppna för regeringssamverkan med Moderaterna. (Sen blev hon vice VD i Kunskapsskolan, där en av huvudägarna är den kände Moderaten Peje Emilsson).

I sak lär motståndet mot Moderaterna vara svårt att upprätthålla. De andra borgerliga partierna ligger numera i en del frågor till höger om Moderaterna.

Men kan Miljöpartiet samtidigt fria åt både höger och vänster? Per Gahrton hävdar i sin bok att partiet har tagit ställning mot vinster i fristående skolor. EU-skepsisen lever kvar, liksom kärnkraftsmotståndet som bärande idé.

Det kan därför vara svårare att få med de egna medlemmarna i ett organiserat samarbete på riksplanet med de borgerliga än det har varit i kommuner och landsting. Å andra sidan kan ett fortsatt oklart läge i riksdagen ge Miljöpartiet goda möjligheter att sitta i olika regeringar lång tid framöver. Då kan det en gång så oppositionella och förändringsbenägna partiet förvandlas till ett som det verkar evigt ”maktparti”.

Mer läsning

Annons