Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Sverige finns, mer likt USA, en tro att vår egen modell är bäst och helst bör exporteras till övriga världen.

Nationaldagen verkar vara på väg att få en folklig uppslutning. Det var rätt att göra 6 juni till helgdag.

Annons
På väg bli folkfest. Fler och fler ser ut att delta i nationaldagsfirandet. I går var det flera tusen på Djäkneberget.

Länge hade Sverige till skillnad från de flesta andra länder inte någon ” riktig” nationaldag. Först 1983 blev ”Svenska flaggans dag” nationaldag, och det dröjde ytterligare 22 år innan nationaldagen blev helgdag.

Det fanns tveksamhet inför att göra 6 juni till nationaldag och helgdag. Tidigare punch och flaggviftarnationalism kunde avskräcka, liksom en rädsla för att inte alla i Sverige skulle känna sig inkluderade. 6 juni har heller ingen stark symbolisk betydelse, likt 17 maj i Norge eller 4 juli i USA.

Få svenskar vet om eller tycker att valet av Gustav Vasa till kung och 1809 års författning är så där speciellt mycket att fira. Dessutom fanns åsikten att att midsommaren redan är den naturliga svenska nationalhelgen. 6 juni uppfattades med viss rätt som en konstruerad nationaldag.

I efterhand ser beslutet om att göra helgdag av 6 juni dock ut att ha varit rätt. Det har blivit fler som sluter upp kring firandet. Som framgår på nyhetsplats var det flera tusen på Djäkneberget i går. Försommaren är den bästa tiden för att fira Sverige. Det är också en viktig poäng med att ha en speciell nationaldag. Andra helgdagar som midsommar har redan andra starka traditioner.

En del andra invändningar, som att svenska flaggan hörde samman med nationalromantiker och rasister eller att alla inte kände sig som svenskar, var i grunden fel. Svenska flaggan tillhör alla och har hela tiden använts av många i villaträdgårdar, fritidsbåtar eller vid landskamper. Svensk är den som har svenskt medborgarskap, det är ingen etnisk beteckning. Här finns dock utrymme för skärpning alla andra dagar på året. Alltjämt jämförs ”svenskar och ”invandrare” ibland i statistik eller diskussioner. Den tvivelaktiga distinktionen kan ligga bakom rädslan för att fira Sverige och svenskar.

Svensk nationalkänsla är också jämförelsevis utåtriktad och inkluderande. Sverige har en lång historia som självständig nation, och har inte varit ockuperat. Det är en orsak till att det inte finns någon ”naturlig” ”nationaldag” på samma sätt som i länder som har gjort sig självständiga eller varit med om revolutioner.

Det kan också bidra till att svenskar inte känner sig hotade av främmande. Skillnaden med Danmark är tydlig. Länderna har en likartad kultur och politik, med starka välfärdsstater, fredlig inrikespolitik och betoning av jämlikhet och jämställdhet. Många svenskar och danskar ser de egna samhällena som föredömen.

Dansk historia har i århundraden präglats av starkare grannar med risk för ockupation. Därför ser Danmark sig som ett litet land, där den egna framgångsrika modellen kan hotas. Det ökar misstron mot det främmande och kan förklara att inställningen till invandring och minoriteter är så ogin i Danmark.

I Sverige finns, mer likt USA, en tro att vår egen modell är bäst och helst bör exporteras till övriga världen. Med svenska lagar, svensk miljövård, demokrati, jämställdhet, stark men ”snäll” stat med mera skulle världen enligt den tron bli så mycket bättre. Den inställningen gör det mer naturligt att bejaka invandring och kulturutbyte. Vår modell anses ju ändå bäst och då är det inte konstigt om fler vill komma hit och få del av den.

Den inställningen kan riskera att övergå i självgodhet och krav på ganska långtgående anpassning till vad som för dagen anses rätt i Sverige. Men den förblir inkluderande att handlingar, inte bakgrund, räknas.

Mer läsning

Annons