Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intressen kan vara motstridiga. Motivet att minska barnfattigdomen riskerar att kollidera med arbetslinjen.

När försörjningsstödet alltmer blir en del av arbetsmarknadspolitiken stärks skälen för att staten bör ta över ansvaret.

Annons
Mer pengar över. Regeringen föreslår att de som har försörjningsstöd (socialbidrag) och tar ett jobb ska få behålla mer pengar under två år.foto: scanpix

Regeringen skickade nyligen ut ett förslag om en jobbstimulans på remiss. Det handlade om något som redan har fått stöd från flera håll. Människor som lever på försörjningsstöd (socialbidrag) ska få behålla en del av bidraget under två år även om de får ett arbete.

Det ska göra det mer lönsamt att arbeta. I¿dag försvinner pengar motsvarande de egna nya inkomsterna, så ekonomiskt lönar det sig inte att ta deltid eller påhugg så länge man inte kommer över normen för försörjningsstöd.

Samtidigt är dock regeringen orolig för hur kommunerna använder rätten att dra in eller minska bidraget om mottagarna inte deltar i anvisade aktiviteter eller är aktivt arbetssökande. Oron gäller särskilt att barn ska drabbas om bidraget dras in eller minskas. Barnfattigdomen kan riskera att öka.

Här kan det för övrigt finnas liknande risker med de nya och hårdare reglerna för skolk och studiebidrag för gymnasiestuderande. Det är ingen slump att studiebidraget är lika högt som barnbidraget. I dag är det nästan inga som börjar arbeta efter den obligatoriska skolan, Därför vore det egentligen rimligt att betala barnbidrag upp till myndighetsåldern.

Barnbidraget påverkas inte av närvaron på till exempel högstadiet. Ingen politiker har, hittills är det kanske bäst att tillägga i dessa kravkramande tider, menat att föräldrarna bör förlora barnbidraget om de inte kan stoppa barnens skolk. Så det gäller att vara försiktig med att använda indragna bidrag också vid enstaka skolktimmar.

Exemplen visar hur intressen kan vara motstridiga. Motivet att minska barn-¿fattigdomen kan kollidera med arbetslinjen. Även det på det hela taget rimliga förslaget om förändring av försörjningsstödet kan visa sig besvärligt. Risken finns att personer med försörjningsstöd genom att de tjänar pengar och får behålla delar av bidraget får mer pengar kvar än lågavlönade utan ¿försörjningsstöd, i synnerhet om ingångs-lönerna sänks för att fler ska få jobb.

Försörjningsstödet var när det hette socialbidrag tänkt som en sista utväg, som alla skulle ha rätt till för att garanteras en skälig levnadsstandard. Få skulle omfattas och de som hade rätt ill bidraget skulle få det utan ytterligare krav.

Nu blir försörjningsstödet alltmer sammanlänkat med arbetsmarknadspolitiken. När färre har rätt till a-kassa och andra arbetsmarknadspolitiska stöd blir fler arbetssökande hänvisade till försörjningsstöd. Det gör att kraven på att vara aktiv för att få pengar skärps och att stödet inte får göra det olönsamt att ta ett jobb.

Redan tidigare var försörjningsstödet som en rättighet reglerat på nationell nivå. Något utrymme för lokala avvägningar, utöver någon julbonus fanns knappast. Redan då fanns förslag om att staten borde ta över hela ansvaret.

De motiven stärks när försörjningsstödet sammanlänkas med arbetsmarknadspolitiken. Ska kommunerna driva verksamhet bör det finnas åtminstone något utrymme för lokala politiska prioriteringar.

Nu diskuteras mest om skolan ska förstatligas. Här finns goda argument både för och emot. När det gäller försörjningsstöd, och även stödet till funktionshindrade, är utrymmet för kommunala prioriteringar väldigt begränsade samtidigt som kostnaderna har ökat. Här finns starkare skäl för förstatligande.

Mer läsning

Annons