Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Italien har inte klarat villkoren inom eurozonen, utan skulle egentligen behöva devalvera.

Det räcker inte med att Silvio Berlusconi avgår. De politiska och ekonomiska problemen i Italien är djupare, och frågan är om de kan lösas genom diktat utifrån.

Annons
Kärvt läge. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi har lovat att avgå efter att ha pressats hårt av inhemska kritiker, marknaden, EU, Tyskland och Frankrike. foto: scanpix

Gång på gång såg det ut som om Italiens premiärminister Silvio Berlusconi skulle tvingas avgå. Sexskandaler, finansiella skandaler och bråk inom den styrande majoriteten avlöste varandra. Men han klarade sig alltid kvar när det var dags för förtroendeomröstning.

Nu tycks dock Berlusconis dagar räknade. Han har lovat att avgå när krisbudgeten är i hamn och ska inte ställa upp i ett kommande nyval. Visserligen är osvuret bäst när det gäller Berlusconi, men den här gången är det inte bara inhemska kritiker som har ingripit. EU-kommissionen, Tyskland och Frankrike har krävt rättning i ledet och verkar inte tro att Italien klarar kraven på åtstramning med Berlusconi vid rodret.

Denna styrgrupp avsatte i praktiken för några dagar sedan Greklands premiärminister Georgios Papandreou. Nu ser de också ut att ha tvingat bort Silvio Berlusconi.

Det finns goda skäl att glädja sig om Berlusconi avgår. Han har velat framstå som den handlingskraftige affärsmannen som skulle kunna få ordning på Italien. Men i praktiken har det inte blivit mycket till ekonomiska reformer. I stället för att bekämpa brottslighet och byråkrati har Berlusconi själv varit anklagad för lagbrott och skapat lagrum till synes främst för att skydda sig själv. Han har som ägare till tv-stationer och tidningar dominerat medierna på ett sätt som knappast skulle ha tillåtits i andra demokratier.

Men det är ändå tveksamt att EU tillsammans med Tysland och Frankrike på detta sätt lägger sig i vilka som styr krisländerna. Grekland och Italien hamnar i praktiken under något som närmar liknar tvångs-förvaltning och det kan skapa bitterhet för framtiden.

Berlusconis avgångslöfte lyfte också först marknaderna. Men det dröjde inte länge förrän räntorna på Italiens statsskuld åter lyfte. I går talades om en extremt allvarlig situation. Euroländerna har byggt upp skyddsvallar för att kunna rädda länder som Grekland, Irland eller Portugal. Faller Italien handlat det om helt andra summor och garantier, som i praktiken främst måste belasta de tyska skattebetalarna.

Italiens kris är faktiskt inte främst en fråga om dåliga statsfinanser. Statsskulden är stor, men budgetunderskottet inte hotande stort. Det handlar i stället främst om utebliven tillväxt och urgröpt konkurrenskraft. Italien har helt enkelt inte klarat villkoren inom eurozonen, utan skulle egentligen behöva devalvera.

Men det går inte i en valutaunion. Italien måste då i stället sänka de egna kostnaderna och stimulera tillväxten genom att sänka löner, avskeda fler, minska byråkratin samt ge företagen större spelrum att anställa och avskeda.

Politiken i Italien har länge fungerat dåligt. Under kalla kriget satt samma partier ständigt i regering, medan det stora kommunistpartiet hölls utanför. Det ledde till politisk korruption och att partiväsendet föll sönder efter kommunismens fall. Det var då Berlusconi trädde fram som ”frälsaren” utifrån, trots att han egentligen hade många fingrar i den tidigare syltburken.

Trots 150 års nationell enighet är skillnaderna mellan Nord- och Syditalien alltjämt mycket stora. Men nu ska dessa svåra strukturella och kulturella problem lösas snabbt för att rädda euron och bringa ordning i Italien. Det lär bli lättare sagt än gjort.

Mer läsning

Annons