Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jasminrevolutionen har hakat upp sig och Gaddafi visar inga tecken på att vilja ge upp.

Muammar Gaddafi skulle knappast foga sig efter ett krav på flygförbudszon. Han har inte för vana att bry sig om vad andra tycker.

Annons
Med vapen i hand. Muammar Gaddafis styrkor uppges vinna tillbaka stad efter stad som rebellerna tidigare haft kontrollen över.foto: scanpix

Den började i Tunisien den 17 december 2010 – det folkliga uppror som senare gavs namnet Jasminrevolutionen. Efter bara fyra veckor firade upproret sin första triumf, när president Ben Ali slutligen insåg att det var dags att ge upp. Strax därpå, bara en dryg vecka senare och inspirerade av framgångarna i Tunisien, inledde det egyptiska folket sitt uppror mot den alltmer avskydde presidenten Hosni Mubarak. Efter två veckor veckor gav även han upp.

Näst ut av de nordafrikanska länderna att ta upp kampen för frihet var Libyen. Efter att han styrt sitt land i över 40 år tyckte folket att det var dags för president Muammar Gaddafi att lämna ifrån sig makten. Förhoppningar om att det skulle gå ganska fort fanns säkert. Det tog fyra veckor att avsätta Ben Ali i Tunisien, två veckor att göra detsamma med Mubarak.

Men Jasminrevolutionen har hakat upp sig. Drygt fyra veckor efter att protesterna mot Gaddafi inleddes pågår de dock fort-farande, och diktatorn visar inga tecken på att vilja ge upp. Snarare tvärtom. Efter att folket erövrat den ena staden efter den andra börjar det nu tvingas till reträtt av regeringsstyrkorna. Gaddafis uppvisning i brutalitet är förfärande.

Gaddafi har under hela upprorets gång visat prov på fullständig brist på kontakt med verkligheten, då han bland annat i en tv-intervju med amerikanska ABC suttit och skrattat oförstående när reportern frågat honom om upproret och om han har för avsikt att lämna Libyen. Därefter agerar han med osannolik oförsonlighet mot det uppror som han nyss förnekat att det ens pågår.

Som för att ge rebellerna och omvärlden en knäpp på näsan lät Gaddafi en hel busslast med utländska journalister komma till al-Zawiya. Hans styrkor har återtagit kontrollen av staden, var budskapet. Dessutom fick journalisterna se en demonstration, i vilken påstått Gaddafitrogna skrek hyllningar till diktatorn – på engelska för säkerhets skull så alla skulle förstå.

Man kommer osökt att tänka på massdemonstrationerna på Kuba för inte så många årtionden sedan, där folket i princip hade närvaroplikt. Den som inte gick dit fick ta konsekvenserna. Gaddafi hävdar visserligen att hela hans folk älskar honom, och det finns säkert de som fortfarande gör det, men vad är det som säger att inte demonstranterna i al-Zawiya hotats och tvingats att gå dit för att upprätthålla Gaddafis fasad?

EU, Nato och Arabförbundet har de senaste dagarna pratat om att införa en flygförbudszon över Libyen, för att förhindra att Gaddafi angriper sitt eget folk. Nato väntas presentera sin plan för en sådan i morgon. Ett flygförbud skulle dra åt tumskruvarna på Gaddafi – även om det förefaller föga troligt att han skulle foga sig i detta. Gaddafi har inte för vana att rätta sig efter omvärldens krav och önskemål. Hans hot att dra tillbaka sitt stöd till den internationella kampen mot terrorism om en flygförbudszon skulle införas säger det mesta.

Rebellerna tvingas retirera från den ena vunna staden efter den andra. Det ser inte bra ut för upproret i Libyen. Vad som väntar befolkningen om Gaddafi lyckas slå ned protesterna törs man knappt tänka på. Men omgivande länder och internationella hjälporganisationer bör bereda sig på att de libyer som kommer att vilja lämna sitt land kommer att bli många fler.

Mer läsning

Annons