Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kanske är det ett nödvändigt stålbad för att Socialdemokraterna på sikt ska gå stärkta ur krisen.

Valet av Håkan Juholt lade bara nödtorftigt locket på splittringen inom Socialdemokraterna. Kanske hade partiet mått bättre i dag om man tagit tag i problemen redan förra året.

Annons
Hårt ansatt. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin hade inte många svar att ge efter verkställande utskottet ajournerade sitt sammanträde i går eftermiddag.foto: scanpix

– Det här är ingen vanlig vecka för Social-demokraterna, sade partisekreterare Carin Jämtin när hon avslutade gårdagens pressträff efter verkställande utskottets sammanträde.

Nej, verkligen inte. Inte ens när Mona Sahlin avgick för drygt ett år sedan var situationen så allvarlig som den är nu.

Sedan Håkan Juholt avgick i lördags har listan av tänkbara efterträdare som avböjt uppdraget att leda Socialdemokraterna bara blivit längre och längre. De flesta som fördes på tal redan förra året, innan valberedningen förde fram Håkan Juholt som sin kandidat, har föga förvånande sagt nej även denna gång. (Samtidigt ska man ju komma ihåg hur Göran Perssons, på sin tid, envisa nej blev ett ja när det kom till kritan.)

Det är svårt att se hur Socialdemokraterna ska lyckas hitta en redan för allmänheten känd person som vill ta över rodret, och som kan accepteras av de flesta inom partiet, när en efter en avböjer att stå till förfogande. Vi såg ju hur svårt det var senast det begav sig.

De diskussioner som förts i verkställande utskottet har handlat mycket om processen, alltså om hur nästa ledare ska utses. Det är positivt. Det antyder att man lärt något av hur det gick när Juholt valdes. Frågan är bara vad man lärt. På fredag ska det enligt Jämtin finnas ett förslag på hur partiet ska gå vidare. Detta ska sedan partistyrelsen ta ställning till.

Det är lätt att vara efterklok, sägs det, men i fallet Juholt hade det gått att vara klok i förskott. Det var många faktorer som talade emot honom och ändå slöt partiet lojalt upp bakom valberedningens förslag. Mycket negativt har sagts om Håkan Juholt sedan han valdes men ansvaret för den uppkomna situationen faller också tungt på valberedningen och kongressen som valde honom.

Valberedningen trollade fram Juholt som en minsta gemensam nämnare när andra kandidater tackade nej eller blockerades av det ena eller andra distriktet. Kanske var det för att valberedningen kände att tiden började rinna ut och man behövde hitta Sahlins efterträdare.

Traditionen att säga ja till den person som valberedningen föreslår gjorde inte saken bättre. Och ändå låg det i luften, mer än någonsin, att kongressen skulle lansera en motkandidat. Men icke. Man röstade plikttroget ja till Juholt.

Kanske hade partiet mått bra av att ta diskussionen om partiledarskapet redan vid fjolårets kongress. Valet av Håkan Juholt lade bara nödtorftigt locket på splittringen inom partiet och sköt upp de oundvikliga, svåra diskussioner och beslut som nu väntar. Dessa kommer tyvärr även denna gång att ske under svår tidspress.

Tidspressen talar emot den öppna process som många efterlyst. Tidspressen talar snarare för att verkställande utskottet föreslår en person som sedan tillsätts, troligtvis som tillförordnad partiledare fram till kongressen nästa år. Hur rörelsen ute i landet ser på detta är svårt att sia om.

Alla är plågsamt medvetna om att partiet behöver en ny ledare och med en öppen, långdragen process finns givetvis risken att splittringen blir ännu djupare.

Medan den pågår är det förstås svårt att se hur något gott kan komma ur denna kalabalik. Men kanske är det ett nödvändigt stålbad för att Socialdemokraterna på sikt ska gå stärkta ur krisen.

Mer läsning

Annons