Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kritiken av vinster i välfärden är ensidig.

Polisen är en påminnelse om att offentliga monopol sällan är effektiva, men också om att allt inte bör utsättas för konkurrens.

Annons
Har monopol. Polisen bör inte konkurrensutsättas, men det har ett pris i form av byråkrati och sämre effektivitet.foto: VLT:s arkiv

Polisen är i blåsväder igen. Den här gången handlar det enligt Dagens Nyheter om att brottsoffer själva får betala för delar av polisutredningen. Nyligen framkom det att höga chefer uppmanar enskilda poliser att inte uppmärksamma medierna på missförhållanden.

Tidigare har poliser klagat över att det är lågt till tak och dålig stämning. Polisen har vidare fått kritik för att prioritera insatser som ser bra ut i statistiken hellre än att ägna tid åt brott som är svåra att klara ut. Trots att poliserna har blivit fler klagas över att för få vardagsbrott som inbrott blir lösta.

Problemen påminner om hur annan offentlig verksamhet tidigare beskrevs. Verksamma inom skolan, sjukvården med flera krävde ständigt mer pengar, medan de styrandes intentioner inte fullt ut förmådde påverka hur organisationen verkligen ¿fungerade.

Till en del blir sådana svepande omdömen aldrig heltäckande och rättvisa. Många poliser sliter hårt och gör goda insatser. Så var det också tidigare när fler offentligt drivna verksamheter hade monopol.

Trots de reservationerna kan polisens problem vara värda att hålla i minnet i debatten om vinster i välfärden och brukarnas valfrihet.

Polisens problem handlar i mycket om att organisationen inte behöver konkurrera om ”kunderna”. Brottsoffer kan inte välja vilken poliskår de vill vända sig till. Poliserna behöver inte som lärare, dagispersonal, äldrevårdsanställda eller sjukvårdspersonal vårda ”kundrelationen”.

När en organisation har monopol är det inte kunderna, utan bara organisatoriska förändringar och utvärderingar som kan ¿förbättra verksamheten. Det har genom historien visat sig vara trubbiga instrument, precis om mätmetoderna och toppstyrningen nu får kritik i polisen.

Därför framstår kritiken av vinster i välfärden som ensidig. Misstron mot att någon tjänar pengar genom att satsa kapital i ställer för arbete uppstod inte med ¿socialismen, utan fanns redan i stora religioner. Islam har förbud mot räntor, och det hade kristendomen också tidigare.

Det återkommer nu i misstänksamheten mot att skattebetalarnas pengar lämnar välfärden som vinstuttag. Men utan utrymme för att välja uppstår andra problem med kundkontakter, byråkrati och dåligt fungerande organisationer. Så var det förr i skolan eller sjukvården, så är det i dag i polisen.

Samtidigt förespråkar dock inte heller anhängarna av vinstdrivande företag ¿i välfärdssektorn att polisen ska konkurrensutsättas. Ingen föreslår en ”polispeng” där skattepengarna likt sjukvården eller skolan följer brukaren till den valda privata polisen.

Här väger andra skäl tyngre. Statens våldsmonopol värnas. Risken för missbruk och problemen att ordentlig kontrollera konkurrerande poliser gör att det offentliga monopolet består, trots att det leder till sämre effektivitet och en besvärlig byråkrati.

De som inte gillar privata alternativ inom ett visst område borde argumentera för att en tuff konkurrens leder till samhällsekonomiska förluster som inte uppväger effektivitetsvinsterna i själva verksamheten. Det är dock svårt att visa, och då tycks stickspåret om vinstförbud te sig lockande.

Mer läsning

Annons