Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kritiken mot den tidigare undfallenheten har påverkat svensk utrikespolitik till det bättre.

Utvisningen av den svenska ambassadören i Vitryssland visar att Sverige numera, till skillnad från när Raoul Wallenberg försvann, aktivt arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i närområdet.

Annons
En svensk hjälte. UD, Svenska institutet och Forum för levande historia står bakom Raoul Wallenberg-året 2012 och den utställning som under 2012 turnerar till minst sex länder.Foto: scanpix

I helgen var det 100 år sedan den svenske diplomaten Raoul Wallenberg föddes. På olika håll i världen uppmärksammades hans modiga insats för att rädda judar i Ungern undan Förintelsen. Minnet hedrades i Sverige bland annat med en ceremoni och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) föreslog att 4 augusti ska bli en årlig minnesdag i den svenska almanackan.

Regeringen har tillsatt en samordnare för Raoul Wallenberg-året, men det är inte alltid denna hjälte har fått stor uppmärksamhet i sitt hemland. Tidigare svenska socialdemokratiska regeringar har fått kritik för att inte tillräckligt aktivt ha försökt skapa klarhet i Wallenbergs öde och alltför lättvindigt ha accepterat sovjetiska påståenden om att Wallenberg, som 1945 tillfångatogs av ryska trupper, skulle ha dött. En sammanställning på UD visar att Wallenbergs insatser bara nämns i 9 av 32 gymnasie- och grundskoleböcker.

Den här helgen var det också diplomatisk kris mellan Sverige och Vitryssland. I fredags gjorde diktatorn Aleksander Lukasjenkos regim klart att den svenske ambassadören Stefan Eriksson inte länge var önskvärd i landet. Sverige svarade med att inte släppa in den nye vitryske ambassadören och att utvisa två andra vitryska diplomater. Lukasjenkoregimen hävdar att Eriksson på olika sätt har understött oppositionen och därmed lagt sig i den vitryska politiken.

Lukasjenko blev en gång vald i fria val, men har därefter hållit oppositionen kort och nostalgiskt blickat tillbaka mot Sovjet-tiden. Liknande tendenser finns i de andra två av Sovjets så kallade slaviska kärnländer. Rysslands president Vladimir Putin blev en gång vald med stort folkligt stöd, men har steg för steg försvårat för oppositionen. Sedan Putin återkom som president och mötte omfattande protester har repressionen ökat, i dagarna har ett punkband ställts inför rätta och en ledande oppositionell anklagats för ekonomiska brott.

Den ukrainske presidenten Viktor Janukovitj vann ett rimligt rättvist val på missnöje med de styrande, men ser också ut att dra åt tumskruvarna..

Länderna försöker på olika sätt strypa utländska gruppers försök att stödja den demokratiska oppositionen. Sverige har agerat tydligt genom att satsa på demokratibistånd till de här länderna.

I den meningen har Lukasjenko rätt. Svenska organisationer och myndigheter har, liksom den vitrysktalande ambassadör Eriksson, hjälpt demokrater i dessa länder.

Det borde vara positivt att organisationer får stöd och råd om uppbyggnad, jämställdhet, kampanjer eller om hur demokratiska traditioner byggs upp. Men så är det inte för de här nästan paranoida makthavarna.

Kritiken från Vitryssland och det höga tonläget visar att Sverige i dag för en annan och tuffare politik. De första kritiska åren efter Wallenbergs försvinnande ville regeringen inte stöta sig med Sovjet. Även senare under det kalla kriget spelade omsorgen om förbindelserna med Sovjetdiktaturen en viktig roll i svensk utrikespolitik.

Visserligen är det säkerhetspolitiska läget annorlunda och bättre, men kritiken mot den tidigare undfallenheten har nog också påverkat svensk utrikespolitik till det bättre. I dag står Sverige tydligt upp för mänskliga rättigheter i närområdet.

Mer läsning

Annons