Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kunskap och lärande är levande processer som inte kan pressas in i ekonomiska modeller och prognoser.

Den föreslagna utbildningsplanen vill höja genomsnittsbetygen. Men till vilken nytta är höga betyg om de inte avspeglar elevernas verkliga kunskaper?

Annons
Jag kan! Den nya utbildningsplanen vill höja ribban i Västerås skolor. För att det ska bli relevant måste man först se till att samma måttstock gäller för alla elever. (Personen på bilden har inget samband med texten)      FOTO: SCANPIX

I går berättade VLT på nyhetsplats om en ny utbildningsplan för alla Västerås skolor och skolformer som sträcker sig från 2011 till 2015. Planen, som förmodligen kommer att klubbas igenom under dagens kommunfullmäktigesammanträde, sägs ha ett brett politiskt stöd. Tyvärr lämnar den en hel del frågor obesvarade.

Det övergripande målet är, enligt planen, att Västerås ska bli ”en ledande skolstad” samt att kunskapsnivån ska höjas i grundskolan, grundsärskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan. Stor vikt läggs vid att eleverna ska nå högre betyg. I grundskolan talar man till exempel om att ”andelen elever som når ett genomsnittligt merit-värde på minst 250 poäng” ska öka. Om gymnasieskolan menar man också att ”den genomsnittliga betygspoängen” ska öka för ”samtliga program” samt att ”andelen elever som når en genomsnittlig betygspoäng på minst 15,5 poäng” ska bli större. Detta låter, vid första anblicken, både konkret och positivt. Hur och med vilka resurser betygen ska höjas förblir dock osagt. I dagslaget lider nämligen planen av en total avsaknad av metodologiska ingångar, varför den egentligen är mer av en vision än en plan.

Att på detta sätt stirra sig blind på betyg som ett mått på kunskap är också en stor risk. Så sent som i går släppte Riksrevisionen rapporten Lika betyg, lika kunskap? som än en gång pekar på att kunskap bedöms olika beroende på lärare och var i Sverige eleven bor. Bland annat hänvisar man till Skolverkets jämförelser av resultaten på nationella prov och slutlgilitga betyg där det på vissa skolor finns orimligt stora skillnader.

Några mål eller riktlinjer för att under-lätta en mer rättvis betygssättning i Västerås skolor finns emellertid inte med i den nya utbildningsplanen. Kanske kan ett över-drivet fokus på att genomsnittsbetygen ska öka i stället pressa lärare att sätta obefogat höga betyg och på så sätt motverka arbetet mot mer likvärdiga betyg?

Dessutom kan det bli svårt att följa upp betygsmålen eftersom den nya Skollagen, som träder i kraft 1 juli, innebär en ny betygsskala. Det är svårt att se hur man på ett bra sätt ska kunna jämföra betyg på skalan A-F med dagens G, VG och MVG.

Över huvud taget genomsyras planen av siffror och ett systematiskt grepp, även om det hade varit intressant att veta mer om de beräkningar och argument som legat till grund för målen. Siffror kan också vara ett sätt att markera att man tar avstånd från flumskolan och de mjuka värden som inget politiskt parti längre verkar vilja kännas vid. I stället talar man nu om uppföljning genom ”resultatredovisningar”, en term som egentligen hör mer hemma i den traditionella företagsvärlden än i skolan. Det skulle kunna tala för att man i sin iver att sätta punkt för flumskolan är på väg att gå för långt åt andra hållet. Kunskap och lärande är levande processer som inte kan pressas in i ekonomiska modeller och prognoser.

Med andra ord har den nya utbildningsplanen ett antal brister. Det blir intressant att se hur den kommer att implementeras om den antas. På grund av de stora, ibland smått utopiska orden, finns det en risk att den bara blir ännu ett dammigt dokument. Vilket, i det här fallet, kanske inte skulle innebära någon större förlust.

Mer läsning

Annons