Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lagledaren trodde inte på laguppställningen

De båda regeringsalternativen behandlades lika i riksmedierna, men Socialdemokraterna förlorade på att mest framstå som lagledare i det rödgröna samarbetet.

Annons

Journalistikprofessorn Kent Asp redovisade i går i Dagens Nyheter Medievalundersökningen. Han menar att regeringsalternativen aldrig har behandlats så lika som i årets valrörelse. De fick ungefär lika mycket uppmärksamhet och det var partiernas agerande och kamp som dominerade nyhetsförmedlingen. Det var enligt Asp en klar skillnad mot valrörelserna 2002 och 2006, då mycket kretsade kring valstugor, språktester och dataintrång.

De rödgröna kan ha förlorat på mediedagordningen, där skola, sysselsättning och skatter blev valets viktigaste frågor. Inom alla tre områdena tyckte väljarna bättre om den borgerliga Alliansens politik. Men Asp framhåller att också Socialdemokraterna prioriterade de här frågorna högt. De rödgröna presenterade flera egna skatteförslag, så frågan var högt på deras agenda.

Socialdemokraterna fick som parti enligt Asp ett sämre mediegenomslag på grund av det rödgröna samarbetet. Socialdemokraterna rasade i opinionen efter att det rödgröna samarbetet hade presenterats, liksom när den rödgröna skuggbudgeten presenterades i maj 2010. Därefter förlorade Socialdemokraterna ytterligare några procentenheter. Asp menar att huvudskälet var att Socialdemokraterna sattes på undantag som politiskt alternativ och underordnades det rödgröna samarbetet. Socialdemokraterna blev mer lagledare än ett parti med egen politik.

Det är lätt att instämma i den beskrivningen. Det var slående hur Mona Sahlin mer framstod som rödgrön lagledare än som socialdemokratisk partiledare när hon besökte Västerås.

Socialdemokraterna hade uppenbart sneglat på den borgerliga Alliansen när de formerade det rödgröna alternativet. Moderaterna var också mest lagledare i valrörelsen 2006 och drev inte så mycket egen politik. Valet gick utmärkt för Moderaterna och den borgerliga Alliansen framstod som en tillgång inför väljarna.

Det fanns dock flera viktiga skillnader. De borgerliga partierna hade framstått som splittrade i årtionden och hade haft svårt att utmana Socialdemokraterna som ett trovärdigt regeringsalternativ. Därför fanns ett starkt sug bland borgerligt sinnade väljare efter ett mer enigt uppträdande.

Det allra viktigaste var Moderaternas positionsförskjutning. Genom att Moderaterna rörde sig mot mitten underlättades samarbetet i sak. Partierna uppträdde tillsammans för att de ville och inte för att de ansåg sig tvungna. Det blev också svårare att skrämmas med högerspöket. Moderaterna blev ett alternativ för väljare som tidigare inte hade övervägt att rösta dem.

Det rödgröna samarbetet hade inte den dynamiken. Miljöpartiet pressade på genom att kräva regeringsmedverkan efter en valseger. Mona Sahlin ville bara samarbeta med Miljöpartiet, men tvingades att också ta med Vänsterpartiet. Socialdemokraterna nådde inga nya väljargrupper, däremot legitimerades de andra partierna för tidigare socialdemokratiska väljare.

Mona Sahlin ansträngde sig för att framstå som lagledare för en laguppställning hon, har det visat sig efteråt, inte själv trodde på. Valet tyder på att det genomskådades av en hel del väljare.

Mer läsning

Annons