Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många skulle säkert också vara beredda att ifrågasätta ifall medierna verkligen kan kallas för den tredje statsmakten.

Svenskar har en sund inställning till massmedia. Vi vet var gränsen går för vad som är okej. Ingen skulle få för sig ifrågasätta våra mediers självständighet. I andra länder ser det annorlunda ut.

Annons

Här är tidningen. Här kan vi läsa om livet i allmänhet och ta del av de senaste nyhetshändelserna. Då och då försöker tidningens journalister också göra grävande reportage för att avslöja orättvisor eller få svar på frågor som folk helst undviker.

Men tidningarna måste också gå runt. Kvällstidningarna vill sälja fler lösnummer. Andra medier lever på annons- och pre-numerationsintäkter, vilket vi på senare tid blivit mer och mer medvetna om. De flesta förstår också att en tidning kan ha en egen agenda, utöver att leverera nyheter.

Vi har inte längre samma förtroende för pressen. Vi tror inte att något är sant bara för att det står i tidningen och vi vet att journalister inte alltid återger citat exakt så som de yttrats.

Därför kan man säga att mediernas inflytande till viss del har minskat. Många skulle säkert också vara beredda att ifrågasätta ifall medierna fortfarande verkligen kan kallas för den tredje statsmakten.

Men å andra sidan har vi aldrig varit så tillgängliga för och beroende av medierna som nu. Det gör att vi också kan konstatera att mediemakten har ökat, något som inte minst märktes under uppmärksammandet av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins avgång.

Ändå måste vi i Sverige anses ha en relativt sund inställning till medier i jämförelse med många andra länder.

Italien är ett intressant exempel. Där har regeringen nyligen föreslagit en lag som hindrar medier från att publicera avlyssnade samtal. FN:s rapportör för yttrandefrihet, Frank La Rue, kritiserar lagen och säger att den hindrar undersökande journalistik. Regeringen försvarar sig med att den ska skydda privatlivet.

Men med tanke på Italiens historia och premiärminister Silvio Berlusconis rykte är det uppenbart att lagen ska kontrollera informationsströmmar för att kunna dölja eventuella skandaler och korruptionsrykten.

Än värre är det i Kina. Där har regeringen total kontroll över landets medieutbud. De medieföretag som regeringen äger kan den censurera direkt. Andra organisationer riskerar att stängas ner om de inte följer regeringens medielinje.

För några veckor sedan lanserade den statliga nyhetsbyrån Nya Kina även den internationella tv-kanalen CNC World som ska sända nyheter på engelska dygnet runt. Genom den kommer den kinesiska rege-ringen att kunna måla upp en bild av det Kina som man vill att omvärlden ska se.

Den ryska mediesituationen vågar man knappt prata om. De journalister som rapporterar om hur det verkligen står till hotas till livet. Det är bara fyra år sedan journalisten Anna Politkovskaja mördades eftersom hon vågade berätta sanningen.

Fast det är kanske inte rättvist att jäm-föra Kina, Ryssland och Italiens medie-politik med Sveriges. Här har vi en annan journalistisk tradition och helt andra referensramar.

När den svenske journalisten Janne Josefsson blev utkastad av ordningsvakter från ett för allmänheten öppet möte reagerade många. Nu står det klart att justitieombudsmannen ska utreda ärendet.

I Sverige är det inte okej att hindra journalister från att rapportera. Det ska vi vara glada och stolta över. Dock betyder inte det att allt är tillåtet i journalistikens namn.

Mer läsning

Annons