Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med svenska ögon sett är det en gåta att människor som lever i misär kan lägga så stor vikt vid fosterlandets frihet.

I dag delas Sudan i två och ett nytt land ritas in på världskartan. Vi välkomnar Sydsudan, som våldet och svälten till trots firar och hyllar sin egen självständighet i dag.

Annons
Ett land blir till. Sydsudaneser repeterar inför en stor marsch som kommer att genomföras i dag för att fira Sydsudans självständighet.FOTO: SCANPIX

I Sverige är patriotism lika exotiskt som elefanter. Därför är det svårt för oss svenskar att förstå det hopp och den glädje som människor i Sydsudan känner i dag.

Afrikas och världens yngsta nation föds i en minst sagt orolig tid. För det första råder hungersnöd. FN har den senaste månaden rapporterat om att den värsta torkan på 60 år har drabbat Östafrika. I kombination med skenande matpriser, fattigdom och konflikter kan detta leda till svält. Värst drabbade är länderna på Afrikas horn.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (M) offentliggjorde så sent som i går att Sverige därför kommer att skicka ytterligare 30 miljoner kronor till regionen.

Den humanitära situationen är med andra ord akut. Vart tredje barn lider av undernäring. Mödradödligheten är högst i världen och färre än hälften av barnen går i skolan. Kvinnorna är, som i alla fattigare länder, mer utsatta än männen. För de sydsudanesiska flickorna är sannolikheten att dö i barnsäng större än chansen att få lära sig läsa och skriva.

Dessutom innebär inte självständigheten att det kommer att bli fred i Sydsudan. Trots att det är sex år sedan fredsavtalet skrevs på, och det sudanesiska inbördeskriget tog slut, lever konflikten mellan sydsudanserna och Khartoumregeringen vidare. I skrivande stund är det bara två månader sedan 80 000 sydsudaneser tvingades fly när styrkor från norr invaderade Abeyei-området.

Samtidigt finns även spänningar inom landet. FN har uppskattat att omkring 2 300 människor har dött i uppgörelser mellan olika stammar och att det finns minst sju rebellgrupper i landet.

En dag som denna är det dock glädje, hoppfullhet och stolthet som står i centrum. TT informerade i går om hur gatorna städades och väggar målades vita inför den stora självständighetsceremonin. Vid en rondell finns också ett digitalklocka som räknar ned timmarna fram till den officiella självständigheten.

Kevin Watkins berättade förra veckan för brittiska The Guardians läsare om denna sudanesiska optimism. Han beskrev hur tiotusentals människor som bott i flyktingläger nu återvänder till huvudstaden Juba. De kommer på överfulla pråmar och med få egna ägodelar, men berusade av frihet. En 23-årig trebarnsmamma ska ha sagt att hon nu kan drömma om fred, en bättre framtid och utbildning till sina barn.

Det här är alltså historien om ett land där människor är fattiga och hungriga, där krig och konflikter tillhör vardagen och där ett av tio barn dör före sin ettårsdag. Paradoxalt nog firar samma land med pompa och ståt för första gången sin blivande nationaldag.

Med svenska ögon sett är det en gåta att människor som lever i misär kan lägga så stor vikt vid fosterlandets frihet. Själva tar vi vår nations självständighet för given. För fem år sedan var vår nationaldag inte ens en röd dag och vi kan inte ens i vår vildaste fantasi föreställa oss hur det skulle kännas att inte ha ett eget land.

Med dessa förutsättningar kan vi omöjligt förstå att sydsudaneser som andra dagar ägnar sig åt sin egen överlevnad för ett par timmar kan glömma sina bekymmer för att hissa en flagga. Därför kan vi heller inget annat göra än att se på, förundras och glädjas med dem för en dag.

Mer läsning

Annons