Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medan Socialdemokraterna nu når sitt mål har Miljöpartiet bara påbörjat sin resa mot ett ledarbyte.

Dagens Miljöparti har förändrats en del sedan det bildades. Och i maj är det dags att byta språkrör igen. Ett ledarbyte är dock alltid ett lotteri – även för ett parti i medgång.

Annons
En hel bukett. Åtta av Miljöpartiets tio språkrörskandidater poserar utanför Latinskolan i Malmö där de presenterades vid en öppen utfrågning i lördags.foto: scanpix

I dag går Socialdemokraterna i mål efter flera månaders arbete för att finna en ny partiledare. Om allt går programenligt så kommer Håkan Juholt att väljas till ny parti-ordförande strax efter kvart i fem i efter-middag. Då får vi veta om ombuden gör vad som förväntas av dem – sluter upp bakom valberedningens förslag och röstar enhälligt för detta så som traditionen kräver.

Det är nästan lite Askungen över det hela. Valberedningen har likt konungens marskalk åkt land och rike runt för att hitta den person som passar in på den profil som distriktens önskemål mejslat fram. Om ”skon” passar får nu kongressen avgöra.

Medan Socialdemokraterna nu når sitt mål har Miljöpartiet bara påbörjat sin resa mot ett ledarbyte. Förutsättningarna kunde inte vara mer olika. Socialdemokraterna gick tillbaka i valet, Miljöpartiet gick fram. Mona Sahlins popularitet har dalat och hon tar sitt ansvar för det usla valresultatet och avgår. Peter Eriksson och främst Maria Wetterstrand är otroligt populära, men avgår därför att det står i partiets stadgar att språkrör bara får sitta i högst nio år. Socialdemokraternas valberedning vaskar fram en kandidat, bakom lyckta partidörrar. Miljöpartiet presenterar ett helt knippe kandidater i offentlighetens ljus – personer som själva sagt att de vill kandidera. I maj får vi veta vilka två kandidater som kongressombuden väljer som nya språkrör.

Det är främst två kandidater som framstår som favoriter: Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson. Fridolin tycks i det närmaste ohotad när det gäller att valet av manligt språkrör men när det gäller det kvinnliga finns det åtminstone en realistisk utmanare till Valtersson: Åsa Romson. Den kvinnliga delen av dubbelkommandot kan således bjuda på lite raffel. Med Fridolin som så solklar favorit kan man inte låta bli att fundera på om de två andra manliga kandidaterna – Torbjörn Gannholm och Joakim Pihlstrand-Trulp – mest kommit till för syns skull.

Att byta partiledare/språkrör är dock alltid ett lotteri. En ledare som tar över ett parti i motgång har höga krav på sig att lyfta partiet till nya höjder. Se bara på Socialdemokraterna! Förväntningarna på duon Håkan Juholt/Carin Jämtin är nästan omänskligt höga.

En ledare – eller två som i Miljöpartiets fall – som tar över ett parti i medgång får också finna sig i att ha höga förväntningar på sig. Att förvalta framgångsarvet efter Wetterstrand och Eriksson blir ingen lätt uppgift – det heller.

De stora olikheterna partierna emellan till trots finns det en sak de har gemensamt: båda har ambitioner att göra anspråk på regeringsmakten efter valet 2014. Men där tar också den likheten slut. För Socialdemokraterna är maktinnehav något naturligt och nedärvt – nästan självklart – sedan många decennier. Miljöpartiet har aldrig suttit med i någon regering och egentligen går ambitionerna om att göra det stick i stäv med partitraditionen.

Fast å andra sidan, det Miljöparti vi ser i dag har förändrats mycket sedan det bildades, och inte minst sedan det blev ett riksdagsparti. De flesta partier har i dag någon sorts miljöprofil och behöver inte ständigt påminnas om frågornas betydelse. Kanske är det därför som Miljöpartiets riktning har justerats med tiden, till att som alla andra riksdagspartier ha en plats i regeringen som mål.

Mer läsning

Annons