Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men genom kvotering vill Miljöpartiet att staten skall styra mer över både företag och föräldrar.

Miljöpartiets kongress gav partiledningen de sedvanliga näsbrännorna, men språkrören tolkade besluten i önskad riktning.

Annons
Förlorade omröstningar. Språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tyckte inte att nederlag i några omröstningar på Miljöpartiets partikongress egentligen var några förluster.foto: scanpix

Miljöpartiets kongress ville på flera punkter gå längre än partiledningen. Den skrev in ett krav om amnesti för alla som vistas i Sverige utan tillstånd, att 35-timmarsvecka skall införas, att svensk trupp skall lämna Afghanistan senast 2014, att föräldraledigheten skall förlängas utöver att tredelad kvotering införs. Däremot togs skrivningar om längre yrkesliv och höjd pensionsålder bort.

Förslagen går alla i samma riktning. Vi skall arbeta mindre, samtidigt som Miljöpartiet inte vill avstå från kostnadskrävande reformer. En utbyggnad av föräldraledigheten innebär till exempel både längre ledighet och både ökade offentliga utgifter.

Så här brukar det vara när Miljöpartiet har kongress. Ombuden vill mer kompromisslöst driva gamla hjärtefrågor, medan partiledningen satsar på att komma med i regeringen och vinna medelklassväljare främst i större städer. Partiledningen valde dock att i efterhand förklara bort nederlagen. Då blev skrivningarna preciseringar som partiledningen mycket väl själva kunde ha lyft fram. Konstigt då att den före besluten argumenterade emot de mer långtgående förslagen. De ger inget rakryggat intryck, utan kan befästa en bild av en makthungrig ledning som tolkar alla beslut så de passar de egna syftena.

Språkrören borde i stället ha kunnat erkänna nederlagen just som nederlag. För den här spänningen finns i alla partier. Partimedlemmar i allmänhet och kongressombud i synnerhet vill vara tydliga och gå längre. Den är dock extra tydlig i Miljöpartiet. Där har dagens språkrör satt regeringsdugligheten i första rummet och på riksplanet satsat på rödgrönt samarbete i stället för att som tidigare hävda att Miljöpartiet står för en annan dimension än höger-vänsterskalan.

Så låter det alltjämt ibland i retoriken. Språkröret Maria Wetterstrand har i tidningen Fokus sagt att det viktigaste är att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet. Partiveteranen Pehr Gahrton hävdar att det rödgröna samarbetet handlar om att etablera grönt tänkande som ett självständigt alternativ.

I det perspektivet verkar det gåtfullt att etablera ett så nära rödgrönt samarbete och att ge Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin stående ovationer när hon tillsammans med vänsterledaren Lars Ohly besökte kongressen. Om inte Miljöpartiet planerar att uppträda svekfullt handlar det rödgröna samarbetet om att Socialdemokraterna skall återkomma i regeringen, vilket framstår som ett säreget sätt att bryta ett socialdemokratiskt maktmonopol.

Miljöpartiet vill gärna framstå som ett frihetsparti. Men genom kvotering vill Miljöpartiet att staten skall styra mer över både företag och föräldrar. De statliga pekpinnarna och vurmen för att arbeta mindre gör att Miljöpartiet även i sakfrågor inordnas i ett oliberalt rödgrönt block. Det är en sak att själv kunna välja att arbeta mindre och acceptera en lägre materiell standard, något annat när staten skall driva igenom en allmän arbetstidsförkortning.

Miljöpartiet är i dagsläget det enda av de rödgröna partierna som har framgång i opinionen. De gröna kan därför få en nyckelroll i kampen om regeringsmakten. Därför är det naturligt att de borgerliga partierna synar Miljöpartiet hårdare. Frågan är sedan om dagens starka stöd står sig över valet eller om Miljöpartiet har ”toppat” för tidigt.

Mer läsning

Annons