Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mobbning som aldrig börjar behöver inte stoppas.

Mobbningen på skolorna tycks fortsätta i samma omfattning som förut. Men det är bra att allt fler väljer att anmäla trakasserierna. Det visar att de mobbade i allt högre grad vägrar huka.

Annons
Skolstart. Någonstans längs vägen mot nionde klass byts för många glädjepirret över att börja skolan mot en klump i magen i stället.foto: scanpix

Många tusen barn födda 2003 kliver i dagarna in i sitt första, riktiga klassrum. Den första skolväskan har inhandlats med stor omsorg, och i takt med att första skoldagen närmat sig har pirret i magen till-tagit. Med bultande hjärta, rosiga kinder och förväntansfull blick är det äntligen dags att börja skolan.

Tyvärr är det alltför många som längs vägen mot nionde klass får glädjepirret i magen utbytt mot en klump när det är dags för skolstart efter sommarlovet. Blicken får i stället ett plågat uttryck, kinderna blir bleka.

En färsk undersökning, som antimobbningsorganisationen Friends låtit göra, visar att så många som var tredje elev i åldrarna 14–17 år oroar sig för hur det ska bli när skolan börjar igen. Var tionde elev som deltog i undersökningen uppger att de har drabbats av fysisk mobbning såsom sparkar, knuffar och slag. De som mobbats via sms, mejl eller på chattforum är ungefär lika många.

Trots skärpta skollagar, fler inspektioner och att skolorna faktiskt är skyldiga att ta tag i mobbning, och dessutom förebygga trakasserier, så är det ledsamt nog få som lyckas stoppa eländet. Tyvärr finns det heller ingenting som tyder på att mobbningen skulle ha minskat de senaste tio åren. Antalet anmälningar till polis och Skol-inspektionen har däremot ökat. Barn- och elevombudet har inför skolstarten i år tvingats anställa 20 nya jurister för att klara anstormningen av mobbningsanmälningar.

Det är förfärande fakta, trots att det indikerar att barn och deras föräldrar i allt högre grad vägrar accepterar kränkningar och trakasserier i skolan. Det är bra. Man sitter inte längre med armarna i kors och tänker ”det är bara busstreck” eller ”du inbillar dig” eller ”det går nog över, ska du se.” Den tid då mobbning tigs ihjäl eller på annat sätt viftas bort tycks vara förbi. I alla fall bland dem som utsätts för den.

Att de som blir mobbade mår dåligt behöver knappast påpekas. Det säger sig självt. De som mobbar mår inte heller så bra, då de uppenbarligen tar sig för att mobba andra och därmed inbilla sig att de mår lite bättre till följd av det. Summan av kardemumman blir ju att det är väldigt många barn och ungdomar som mår dåligt. Det är ett dåligt betyg till vuxenvärlden, som trots kanske fler verktyg än någonsin tidigare, så kapitalt misslyckas med att få stopp på mobbningen alternativt förebygga så att den inte uppstår över huvud taget.

Inför varje nytt läsår dyker det upp nyhetsartiklar och reportage om ungdomar som mobbas. Syftet är säkert att påminna inte minst lärare och annan skolpersonal om vilket ansvar de har för att stävja mobbning bland eleverna på just deras skola. De goda exemplen, trots att de är få, lyser ofta med sin frånvaro.

Nästan var tionde elev som deltog i undersökningen säger sig ha tappat tron på att det går att göra något åt mobbningen. Det är tragiskt.

Vi får inte ge upp hoppet. Arbetet att stoppa mobbningen måste fortsätta och ännu mer krut måste läggas på att förebygga.

Mobbning som aldrig börjar behöver inte stoppas.

Mer läsning

Annons