Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När ”flumskolan” var så dominerande bland byråkrater och pedagoger kunde det ha blivit värre om staten styrt än mer.

Enhetlighet och statlig styrning är bra om man är på rätt väg, men sämre när den politiken är på villospår.

Annons
Åter till heders. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har försvarat lärarens roll som kunskapsförmedlare från katedern.

Skolan är åter i skottgluggen. DN-journalisten Maciej Zaremba har i flera uppmärksammade och bitande artiklar kritiserat dagens skola. Han tycker att lärarna undervisar för lite och fungerar för mycket som snälla handledare. De vågar inte hålla ordning i klassen.

Kommunerna har å sin sida misskött sin uppgift sedan de fick ansvar för skolan medan lärarutbildningarna har prioriterat pedagogik framför ämneskunskaper och i praktiken underminerat lärarens roll som kunskapsförmedlare. Ordbytet från ”lärare” till ”mentor” var ett tydligt tecken i tiden. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har dragit åt samma håll genom att tala om behovet av ”katederundervisning”. (Även om själva uttrycket var väl drastiskt och nog mest var ett sätt att väcka uppmärksamhet).

Många kan för all del ha svårt att känna igen sig i allt tal om kris och problem. De flesta lärare arbetar träget och de flesta elever både lär sig och sköter sig i skolan. Men det finns en berättigad oro över fallande resultat i internationella jämförelser. Skolpolitiken är dock ett område där Alliansregeringen har lagt om politiken på bred front med sådant som ändrad lärarutbildning, krav på lärarbehörighet, fler betygstillfällen och gymnasiereformer.

Här är snarare frågan hur mycket som kommer att ändras i praktiken och vem som är ansvarig för framtida förbättringar eller problem. Oppositionen har redan börjat tala om Björklunds misslyckande, medan Jan Björklund själv talar om att det kommer att ta många år innan ””flumskolans” nackdelar har försvunnit.

Skolans utveckling kan vara ett varnande exempel på nackdelen med den svenska samförståndsdebatten, där nästan alla, om än i olika hastighet, drar åt samma håll. Inriktningen på grupparbete, mentorer samt misstron mot konkurrens och betyg styrde länge svensk skolpolitik. De pedagogiska institutionerna drev på.

Folkpartiet var länge med på båten. Moderaterna höll emot, men övergick sedan mer till att främja friskolor och konkurrensutsättning. Det gav Folkpartiet och Jan Björklund en nisch, han vågade gå emot strömmen och har lyckats vända inriktningen. I dag är är det andra som anpassar sin politik till Björklunds mer plugg- och kunskapsinriktade linje.

Kommunpolitikerna har fått kritik för att ha prioriterat ned skolan, att med mer reglerad arbetstid ha gjort det mindre lockande att vara lärare och för att inte kunna erbjuda likvärdig undervisning över hela landet. Det talar för att staten borde ha det fulla ansvaret, medan praktiska skäl talar emot ännu en stor administrativ reform.

Här finns dock ett inbyggt dilemma med stora enhetliga system. De fungerar bra om utvecklingen går åt rätt håll, men sämre om de styrande principerna är tossiga. När ”flumskolan” var så dominerande bland byråkrater och ledande pedagoger kunde det ha blivit värre om staten styrt än mer. Kommunernas fel var då snarare att de var för följsamma mot överheten. Jan Björklund är i sin tidigare roll som lokal skolpolitiker faktiskt det bästa argumentet mot att förstatliga skolan. Han testade gränserna som skolborgarråd i Stockholm och drev effektivt opinion för en annan skolpolitik.

Mer läsning

Annons