Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Tyskland inte vill lätta på plånboken tvingas icke-euroländer att ställa upp mer och euron hotas.

Det är rätt av Sverige att vara redo att låna nya pengar till Inter-nationella valutafondens (IMF) räddningsfond för utsatta euro-länder. Men egentligen är det märkligt att gå omvägen via IMF för att stabilisera euron. Tyskland smiter från sitt ansvar

Annons
Oroligt. De försämrade ekonomiska utsikterna i eurozonen påverkar Sverige negativt. Riksbankschefen Stefan Ingves fick därför byta inriktning. Istället för planerade höjningar sänktes styrräntan i går.

I går sänkte Riksbanken styrräntan till 1,75 procent. Det var inte länge sedan Riksbanken planerade för att styrräntan skulle hamna på en högre nivå. Långsiktigt är det inte heller rimligt att ha så här låga räntor.

Det bör löna sig bättre att spara, dagens låga räntor visar att världen har långt kvar till balans och en mer normal ekonomisk utveckling. Då är ändå den svenska räntan jämförelsevis hög. Den europeiska centralbanken ECB har 1,75 procent, i Storbritannien och i USA är styrräntorna ännu lägre.

Därför var Riksbankens ändrade politik inte överraskande. De ekonomiska spågummorna och spågubbarna väntar sig snarare fler sänkningar den närmaste framtiden. I grunden handlar det om turbulensen i eurozonen. Det fanns förhoppningar om att världen, om än långsamt, var på väg ur de senaste årens kris. Alltjämt går det ganska bra i länder som Kina, Indien eller Latinamerika. även om tillväxten inte är riktigt lika hög som tidigare. USA har problem, men där finns en del hoppingivande tecken.

Det är den oväntat djupa krisen i eurozonen som ställer till det rejält. Den drabbar länder med stor handel med euroländerna, som Sverige, särskilt hårt. Krisländerna i eurozonen förväntas få negativ tillväxt, och även våra grannländer justerar ner sina prognoser. Allt tal om kris kan dessutom ha en psykologisk effekt på de svenska konsumenterna. Om de blir oroliga och håller hårdare i plånboken leder det i sin tur till minskade inköp och högre arbetslöshet. De lägre, eller i varje fall inte höjda räntorna kan då bidra till att hålla uppe efterfrågan och sysselsättningen i Sverige.

Eurozonen har dock alltjämt svårt att enas om riktigt effektiva åtgärder. Hittills har enigheten handlat om att tvinga land efter land att spara, höja skatterna och sänka lönerna. I några fall har de demokratiskt valda regeringarna bytts ut och ersatts av regeringar med EU-teknokrater i ledningen.

Marknaden har ändå tvivlat på att de stödpengar som finns tillgängliga ska räcka och att krisländerna ska klara de hårda åtstramningarna. Det senaste försöket att försvara euron är att i Internationella Valutafondens regi skapa en räddningsfond för utsatta euroländer. Eurozonen ska stå för det mesta av pengarna men Sverige har förklarat sig berett att delta. Storbritannien vill dock bara skjuta till pengar om de inte är öronmärkta till euroländer. Länder som USA har sagt blankt nej till att bidra.

Det är rimligt att Sverige ställer upp. Det handlar om lån och hittills har IMF alltid kunnat betala tillbaka. Ett oordnat sönderfall inom eurozonen skulle drabba svensk ekonomi hårt.

Egentligen är dock upplägget märkligt. Varför ska euroländerna gå omvägen via IMF för att reda ut sina egna problem? Det rimliga vore att den europeiska centralbanken tog ansvar för alla ländernas lån och därigenom fick möjlighet att ”trycka” pengar. Tyskland, Finland med flera euroländer som har överskott i sin handel borde skjuta till pengarna som behövs för att bistå de utsatta länderna. Det vill dock inte eurozonens ankare Tyskland ställa upp på. Men när Tyskland och andra inte vill lätta på plånboken tvingas icke-euroländerna att ställa upp mer och framtiden för euron förblir oviss.

Mer läsning

Annons