Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det Moderaternas tur att i varje fall ge intryck av att försköna den egna historien.

Bråket om Moderaternas idéprogram kan få den positiva effekten att intresset för politisk historia ökar.

Annons
Förebild eller högerspöke? Arvid Lindman höll emot allmän och lika rösträtt, men förespråkade borgerligt samarbete när den ändå hade införts.

Moderaternas nya idéprogram har fått hård kritik för att innehålla historieförfalskning. Formuleringarna har i och för sig funnits tillgängliga i god tid före partistämman, men väckte uppmärksamhet först efter de antogs på partistämman förra helgen.

Främst handlar kritiken om ett formuleringar i ett stycke om att ”Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande...” Moderaterna själva menar att de allmänt skriver om betydelsen av rättvisa, medan kritikerna menar att de ger intryck av att själva ha drivit kampen för rösträtt och mot apartheid.

På ett annat ställe i programmet talas om att idéarvet format ett parti som alltid sökt svaret på sin tids frihetsutmaningar. Ett antal moderata profilfrågor, som motståndet mot den revolutionära vänstern, kampen för befrielse av länderna i Baltikum och kampen för att föra in Sverige i EU sägs visa att det löper en frihetstråd genom partiets historia.

Det stämmer att idéprogrammet inte innehåller några direkta felaktigheter. Men formuleringarna gör att det ligger nära till hands att koppla Moderaterna till kampen mot apartheid och för rösträtt. Det blev inte bättre av att partisekreteraren Sofia Arkelsten först hävdade att Moderaterna var med och genomförde allmän och lika rösträtt, för att sedan snabbt backa.

Partier vill gärna att betona den egna betydelsen och få de historiska erfarenheterna att ligga i takt med dagens tidsanda. Socialdemokraterna har fått kritik för att överbetona den egna rörelsens betydelse och inte erkänna näringslivets, frikyrkorörelsens och Liberalernas betydelse för framväxten av det moderna Sverige.

Vänsterpartiet har försökt att både ta avstånd från kommunismen och betona partiets historia sedan 1917. Det var en omöjlig uppgift.

Nu är det Moderaternas tur att i varje fall ge intryck av att försköna den egna histo-rien. Det är särskilt känsligt om partiet ska anstränga om att ha goda relationer inom Alliansen. För Folkpartiet var kampen för allmän och lika rösträtt skälet till att föregångaren Liberala samlingspartiet en gång bildades. Då var partiet ledande i vänsterns i kamp mot högerns dåvarande motstånd mot rösträtten. I Norge heter det liberala partiet alltjämt Venstre, i Danmark finns högerliberala (!) Venstre och mer social-liberala Radikale venstre (Radikala väns-tern). I Sverige samlas liberala publicister ännu i Vänsterpressföreningen.

Den konservative statsministern Arvid Lindman accepterade allmän rösträtt för män, men i utbyte mot att kvinnor inte fick rösta och att de som hade mer pengar hade fler röster i kommunalval och därmed indirekt till första kammaren. (Lindman införde också proportionella val i stället för majoritetsval, något dagens folkpartister nog ska vara glada för.) När Socialdemokraterna och Liberalerna sedan införde allmän och lika rösträtt accepterades detta surmulet av Moderaternas föregångare.

Förhoppningsvis kan bullret kring Moderaternas idéprogram leda till att intresset för politisk historia ökar i Sverige. Det skulle göra att fler kände till partiernas trådar bakåt och samtidigt göra det svårare för dem att försköna de egna insatserna.

Mer läsning

Annons