Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olika majoriteter bör få slå igenom ¿i den lokala och regionala politiken. Då bör centralstyrning undvikas.

Bestäm inte allt i Stockholm. Kommunpolitiken måste få handla om ideologiska prioriteringar

Annons
Stadshusmakt. Ska den lokala politiken engagera och skillnader inom landet slå igenom ¿behöver kommunpolitiker få prioritera själva och inte främst administrera nationella beslut.foto: jonas bilberg/vlt:s arkiv

Skolan är så viktig att den borde återförstatligas. Det menar bland andra utbildnings-minister Jan Björklund. När kommunerna styr skolan finns risk att den inte är lika bra i hela landet.

De senaste dagarna har det rests krav på lagstiftning om rätten till förskola även när barnets föräldrar är hemma. I dagsläget varierar antalet timmar mellan kommunerna. På många håll får barn vars föräldrar är föräldralediga med småsyskon vara 15 ¿timmar i veckan på förskolan.

Det kan tyckas småsnålt av kommunen. De pengar som sparas på att en plats under delar av veckan står tom måste vägas mot vad barnet missar. Men också mot vad de pengarna annars kan användas till. Att låta även barn till arbetslösa eller föräldralediga gå på förskolan exempelvis 35 timmar ¿i veckan är ingen orimlig prioritering.

Frågan är dock vem som ska göra den: staten eller kommunerna?

Alliansregeringens beslut om vårdnads-bidrag var en elegant kompromiss mellan kristdemokrater och folkpartister. KD tycker att föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn, i stället för att skicka dem till förskolan, ska kunna få viss ekonomisk ersättning.

Folkpartister är överlag skeptiska till den konstruktionen. Men genom beslutet att kommuner har rätt att införa vårdnads-¿bidrag blev alla åtminstone halvnöjda.

Principen att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt är överlag vettig. Önskemål och behov varierar mellan landsändar, på samma sätt som mellan olika EU-länder. En gemensam skolpolitik för hela EU skulle de flesta spontant säga är en dålig idé, trots att det i teorin skulle bli lika villkor för alla elever i hela EU.

Det finns en olycklig tendens i den ¿svenska politiska debatten att vilja centralstyra allt man tycker är viktigt. Och ja, barnomsorg är viktigt. Vårdnadsbidrag eller ej är en viktig fråga.

Men måste det se likadant ut i hela landet? Varför? Och i förlängningen: vad är poängen med lokala val, om allt viktigt – för att inte nämna i princip hela kommunens budgetutrymme – beslutas centralt?

Det talas gärna om att värna det lokala självstyret. Men i praktiken verkar många politiker och lobbygrupper enligt principen att ”politiska beslut bör fattas på högsta möjliga nivå där min åsikt har majoritet”.

I dag finns också tydliga skillnader i hur starka partierna är i olika delar av landet. Kommunalt är Socialdemokraterna dessutom starkare än nationellt, enligt en mätning i Dagens Samhälle. Det är då rimligt att de här olika majoritetsförhållandena får slå ¿igenom i den lokala och regionala politiken.

En fördel med politikens subsidiaritetsprincip, att fatta besluten så nära medborgarna som möjligt, är att den underlättar för medborgarna att rösta bort dålig politik.

Är man missnöjd med förskolan är det lättare att få gehör för förändring på lokal nivå, än genom kommunikation med utbildningsdepartementet. Det är lättare att skriva en insändare i lokaltidningen, än att som “vanlig medborgare” bli publicerad på Dagens Nyheters debattsida.

Riskerna med att urholka den lokala demokratin är uppenbara. I varje enskild fråga finns alltid skäl för enhetlighet och lagstiftning. Men sammantaget kan resultatet bli att kommunalpolitiken blir betydelselös. Om argumentet inte är bättre än att frågan är “viktig” bör man akta sig för ökad ¿centralstyrning.

Mer läsning

Annons