Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om ambitionen är att höja opinionssiffrorna, vilket vi får förmoda att den är, är det tämligen givet att något måste göras.

Kristdemokraterna måste komma på hur de ska göra för att ta partiet bort från den där fyraprocents-spärren – och det är nu det gäller.

Annons
Är idel öra. Göran Hägglund vill komma ut i stugorna och prata politik med ”verklighetens folk”. foto: scanpix

I skuggan av ganska dåliga opinionssiffror höll Kristdemokraterna kommundagar i Jönköping i helgen. 4,4 procent i senaste mätningen för Synovate som kom i fredags är ett ganska blygsamt väljarstöd.

Det hade varit frestande att i det här läget ta till ett ord som ”krisdemokraterna”. (T:et har ibland en tendens att ramla bort när fingrarna far över tangentbordet, därav den oavsiktliga ordleken.)

Kristdemokraterna har aldrig varit något stort parti. Visst har partiet ofta balanserat på fyraprocentsspärren, men faktum är att de gånger som opinionssiffrorna halkat under den är ganska få. Av de 38 mätningar som Synovate gjort sedan valet i september 2006 har partiet hamnat under fyraprocentsspärren endast sju gånger. 2008 var därvidlag inget bra år, då fem av mätningarna är från det året, med februari månads 3,0 procent som botennotering under mandatperioden.

Detta är dock något partiledaren Göran Hägglund inte tycks bry sig om. I varje fall märks det inte utåt. Letar man upp partiets hemsida på internet möts man av en bild av en glatt leende Hägglund, och man kan ana en gnutta bus i hans ögon. Därtill är han regeringens kanske gladaste minister, och en rolig prick. Han verkar alltid lugn trevlig vad han än pratar om och det går hem hos partiets kärnväljare – men inte så många fler utöver det.

Om ambitionen är att höja opinionssiffrorna, vilket vi får förmoda att den är, är det tämligen givet att något måste göras. Mittenfåran i svensk politik är numera ganska bred och tätbefolkad och ska Kristdemokraterma höja sig över mängden där krävs förändring.

Partiet har det svårt med trovärdigheten i många frågor och någon radikal förändring är inte på gång. Kommundagarna har behandlat klassiska kristdemokratisk frågor som familj, vård och omsorg, synbart utan någon särskilt originell infallsvinkel. Men kanske är det ändå där, om någonstans, som Kristdemokraterna kan plocka röster.

I november startade Göran Hägglund en vad han kallade för köksbordskampanj. Vem som helst skulle få bjuda hem honom för samtal runt köksbordet och han lovade att mycket av det han skulle få höra skulle i framtiden märkas av i partiets politik.

Nu ska kampanjen utökas. Alla KD-politiker, från minister- till kommunnivå, ska delta. På det här sättet hoppas Kristdemokraterna få komma ut och prata med folk och lyssna på vad de har att säga om sin vardag och verklighet inför valet.

Den strategin har alla chanser att bli mer lyckosam än knacka dörr-varianten som främst kollegerna i oppositionen har för avsikt att genomföra. En undersökning som Synovate gjort nyligen visar att åtta av tio svenskar inte vill att politiker ska komma och knacka på, oanmälda.

Hur som helst måste Kristdemokraterna se till att skaffa en egen tydlig röst, en som når fler än de redan frälsta, om uttrycket ursäktas. Kristdemokraternas kärnväljare utgör en alltför liten bas för att partiet ska vara garanterat representation i riksdagen även efter nästa val.

Kanske är det som Hägglund kommit till insikt om? På frågan om att ingå i en val-allians med övriga borgerliga partier för att säkra riksdagsmandaten, säger han nej.

Kristdemokraterna har förvisso problem, men problem är till för att lösas. Hägglund med flera måste komma på hur de ska få upp partiet på säkrare opinionsmark.

Det är nu det gäller. På valdagen får vi veta om de har lyckats.

Mer läsning

Annons