Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ombilda regeringen på riktigt den här gången

Koalitionsregeringar har svårare att få en nystart genom ombildningar när partierna inte vill byta departement med varandra.

Annons
Hänsyn krävs. Fredrik Reinfeldt och David Cameron leder koalitionsregeringar. Då blir regeringsombildningar mer försiktiga. foto: scanpix

I veckan ombildades den brittiska regeringen. Det bevakades intensivt i medierna. I Storbritannien finns en tradition av att premiärministern med hårda nypor lyfter bort besvärliga eller misslyckade ministrar.

Kommentatorerna tyckte sig se en kursändring. Mer hårdföra konservativa politiker gynnades. Det spekulerades om en öppning för att bygga ut flygplatsen Heathrow. Kommunikationsministern, som var en bestämd motståndare, byttes ut.

Det fanns dock en starkt begränsande faktor den här gången. Storbritannien brukar ha majoritetsregeringar från ett parti. Det ger premiärministern fria händer att flytta runt ministrarna och byta politisk inriktning.

Den här gången är regeringen en koalition av konservativa och liberaldemokrater. De båda partierna har sina respektive poster och David Cameron kan inte flytta på liberalerna. Det var även några förändringar även bland liberalerna, men det skedde på det egna partiets villkor.

Så är det också i Sverige. Här var vi vana vid socialdemokratiska enpartiregeringar, även om de inte alltid hade egen majoritet. Statsministern kunde utnyttja regeringsombildningar för att ”toppa laget” och försöka ändra bilden av en trött regering genom nya ansikten och nya initiativ.

Någon fullständig frihet fanns för all del inte för statsministern. Socialdemokraternas alla interna grupper skulle hållas på gott humör och på senare år tillkom kravet på jämn könsfördelning. Men regeringsombildningar var ändå ett tillfälle där statsministern och partiledaren kunde visa handlingskraft.

Så är det inte i koalitioner. De borgerliga regeringarna, både dagens och tidigare, bygger på ett avtal där partierna får ansvar för ämnesområden och departement. Tidigare var det inte ovanligt med representanter för flera partier i samma departement. I regeringen Bildt var till exempel Anne Wibble (FP) finansminister och Bo Lundgren (M) skatteminister i finansdepartementet.

I regeringen Reinfeldt är däremot ¿principen, med något undantag som Erik Ullenhag (FP) i arbetsmarknadsdepartementet, att partierna har helhetsansvar i sina departement.

Allt detta gör det svårare att agera när regeringen framstår som trött. Alliansregeringen har fått kritik för att sakna visioner och nya reformförslag efter att ha regerat i över en mandatperiod.

Även inom regeringspartierna har det ¿talats om behov av en nystart. Centerledaren Annie Lööf har bjudit partiledarna till ett möte, som de andra, om än efter viss tvekan, har tackat ja till.

De borde då fundera över om regeringen borde ombildas rejält. Partierna har haft ¿sina ansvarsområden under sex år och det kan vara dags att ge nya krafter från andra partier chansen. Moderaternas dominans kunde också minska genom att något annat parti fick en tung post i finansen.

I dag framstår Moderaterna som allmänintressets parti, medan de andra riskerar att ses som bli nischpartier för skola, sjukvård eller näringspolitik. Det är dags att bryta med den oskrivna regeln i koalitionsregeringar om att partierna inte kan byta departement.

Mer läsning

Annons