Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politikern Olof Palme hade en stark lyskraft.

På 25-årsdagen av mordet på Olof Palme är det lätt att framhäva hans goda sidor och avtryck inom svensk och internationell politik. Och varför inte? Palme var en skicklig politiker men kanske har det tragiska sätt på vilket han gick ur tiden bidragit till att göra piedestalen man satt honom på aningen för hög.

Annons
In memoriam. I dag är det 25 år sedan Olof Palme sköts till döds. foto: scanpix

I dag är en sådan där dag som man vet var man var och vad man gjorde när man fick reda på vad som hade hänt. Den 28 februari hann visserligen övergå i den 1 mars 1986 innan världen fick veta att Sveriges stats-minister Olof Palme skjutits ihjäl på öppen gata i Stockholm och senare avlidit av de skador han tillfogats.

Sverige hade förlorat sin statsminister, Socialdemokraterna sin partiledare. Såväl den inhemska som den internationella politiska arenan blev en stor profil fattigare.

Det finns de som hävdar att Sverige blev kallare och hårdare efter mordet på Palme. Det torde vara en sanning med modifikation. Palme var inte den som lindade in orden i bomull, precis. Han bidrog själv till det ibland hårda debattklimatet. Även om man en dag som den här gärna framhäver de goda och för andra politiker eftersträvansvärda sidorna som Palme hade, gav hans ofta aggressiva retorik upphov till missnöje och ilska.

Att efterträda honom som partiledare var en otacksam uppgift. Ingvar Carlsson uppfattades som tillbakadragen och vek i jämförelse. Göran Persson kunde möjligen mäta sig med Palme i fråga om vältalighet, men inte när det gällde visioner och politisk bredd. Mona Sahlin hade nästanbehövt överglänsa både Palme och Persson för att få stopp på såväl medlemsras som vikande väljarstöd.

Sahlin har mer eller mindre tvingats lämna sin post efter två riktigt dåliga riksdagsval för Socialdemokraterna. Att partiet förlorade två val även på Palmes tid talas det sällan om, än mindre att någon krävde hans avgång av den anledningen.

Politikern Olof Palme hade en stark lyskraft. När han efterträdde Tage Erlander som partiledare för Socialdemokraterna och som statsminister 1969 hade han redan en gedigen bakgrund som politiker. Och när han talade så lyssnade man – reaktionen på det han sade varierade dock, beroende på den egna politiska hemvisten. Reaktionen var dock oftast stark, men antingen för eller emot. Det var svårt att förhålla sig neutral till Palme.

Olof Palme är nästan mest ihågkommen för sina ställningstaganden på utrikespolitikens område. Det berömda uttalandet 1972 om bombningarna av Hanoi, engagemanget för Sydafrika, han talade i positiva ordalag om Fidel Castro men gick hårt åt Sovjetunionen för att regimen slog ned Pragvåren 1968 är bara ett axplock.

Men det hände ju en del på den inrikespolitiska arenan också. Under hans tid drevs bland annat lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) igenom liksom lagen om allmän föräldraförsäkring.

Hade Olof Palme satts på en lika hög ideologisk piedestal om han fått fortsätta sin politiska gärning fram till pensionen? Troligen inte. Att han var en skicklig politiker ska inte förnekas men det tragiska sätt på vilket han gick ur tiden bidrar till misstanken att den där piedestalen kan ha blivit en aning för hög för att överensstämma med hans faktiska gärning och avtryck.

Mer läsning

Annons