Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Problemet är bara att att partierna inte kan och inte bör förutspå allmänhetens preferenser när det kommer till representation.

Inom politiken borde representativitet handla om ställningstaganden, inte om kön och ålder. Ändå är det dessa egenskaper som diskuteras när det blir dags för partierna att välja sina ordföranden.

Annons
Blivande partiledare? Hans Linde är Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen och utrikespolitisk talesperson. Förra veckan meddelade han att han också tänker kandidera till ordförandeposten. foto: Scanpix

För tillfället diskuteras ledningsskifte i två riksdagspartier, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Kandidaterna och förutsättningarna skiljer sig åt. Inom Centerpartiet kunde valberedningen, efter att Maud Olofsson gjort klart att hon avgår, offentliggöra tre kandidater. Bland vänsterpartisterna har tre kandidater anmält sitt intresse trots att den nuvarande partiordföranden Lars Ohly gärna sitter kvar.

De båda partiernas utnämningsprocesser har också gemensamma nämnare. Till exempel talas det i båda lägren om aspiranternas representativa kvaliteter.

I Centerpartiet ser det ut som att det blir kvinnorna Anna-Karin Hatt och Annie Lööf (tidigare Johansson) som kommer slåss om partiledartiteln. Få verkar ta den tredje kandidaten, Anders W Jonsson, på allvar. En orsak kan vara att centerpartisterna känner sig tvingade att välja en kvinnlig ordförande. Annars skulle Alliansen bestå av endast manliga företrädare och såldes representera mindre än hälften av Sveriges befolkning.

I Vänsterpartiet har röster höjts för inför-andet av ett delat ledarskap à la Miljö-partiet. Bland annat har Jonas Sjöstedt som var först med att utmana Ohly sagt att partiet på så sätt tydligare skulle framstå som ett feministiskt parti. De andra vänster-kandidaterna är emot delat ledarskap även om de skulle acceptera en sådan struktur om det är vad partiet vill.

Förutom könsbaserad representativitet har vissa också lyft fram ålder som en representativitetsvariabel. För Center-partiets del har ett argument för Annie Lööf just varit hennes unga ålder. Med sina 28 år menar man att hon kan bli en borgerlig motsvarighet till Miljöpartiets jämngamla språkrör Gustaf Fridolin. Man tror att hon tack vare att hon är ung skulle attrahera fler unga väljare än hennes 39-åriga kombattant Hatt.

På samma sätt har Hans Linde, som är 32 år fyllda, nämnts som ett bra strategiskt val för Vänsterpartiet där de andra kandidaterna är närmare 50 än 40.

Detta fokus på representativitet är egentligen naturligt. Sverige är en representativ demokrati och vårt politiska system går ut på att vi ska rösta fram personer som ska representera oss. Därför är det inte konstigt att partierna vill föra fram de namn som de tror att gemene helst skulle vilja representeras av.

Problemet är bara att partierna inte kan och inte bör förutspå allmänhetens preferenser när det kommer till representation. Det är inte alls säkert att unga väljare upplever att Lööf skulle representera dem på ett bättre sätt än Anders W Jonsson. Inte heller är det nödvändigtvis så att en majoritet av Sveriges kvinnor skulle vara mer nöjda med Vänsterpartiets Ulla Andersson än med hennes partikamrat Hans Linde.

Politisk representativitet ska inte förminskas till fysiska egenskaper. I stället borde man arbeta med en mer pragmatisk syn på representativitet. Sanningen är att de flesta väljare, som tur är, föredrar att bli representerade av politiker som profilerar sig med frågor som de anser är viktiga. Visst påverkas vi omedvetet av fysiska egenskaper hos människor vi möter. När det kommer till riksdagsvalet grundar vi dock inte våra beslut på fördomar utan på noggrant övervägande, varför så gott som alla väljare lägger större vikt vid åsikter än vid ålder och kön.

Mer läsning

Annons