Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Är blockpolitiken på väg att bli blockerad?

Det nya är utanförpartiets (SD:s) storlek

Annons

De borgerliga partierna var ganska omaka under Gösta Bohman (M), Per Ahlmark (FP/nu L) och Thorbjörn Fälldin (C).

Centerns kommundagar i helgen har åter väckt frågan om hur det ska gå med alliansen och blockpolitiken. Kan den borgerliga alliansen hålla ihop? Är det ens någon poäng att den håller i hop om den ändå inte kan få egen majoritet? Vad göra med Sverigedemokraterna, det största "utanförpartiet" sedan demokratin infördes.

Det är frestande att förenkla historien. SvD beskrev till exempel på nyhetsplats att svensk politik sedan början på 1900-talet hade bestått av tre block, ett socialistiskt (S och VPK) ett liberalt (C och FP/L) och ett konservativt. På 1970-talet skulle det ha blivit två block genom att Moderaterna blev liberalkonservativa. Sedan var det två block fram till att SD kom in i riksdagen. Nu skulle vi åter vara på väg mot ett vänster, ett liberalt (C och L) och ett högerblock (KD och M och SD).

Nja, så enkelt var det inte. Fram till 1920 var Socialdemokraterna och Liberalerna vänster och Högern under olika namn höger. Under 1920-talet var socialdemokrater och kommunister (även i djup konflikt) vänster, de ganska små Frisinnade och Liberala partierna mitten, medan Moderaternas föregångare och det nybildade Bondeförbundet, nu Centern var höger.

De frisinnade var vågmästare, vilket byggde på en borgerlig majoritet i riksdagen.

Under 1930-talet gick Bondeförbundet åt mitten och började samarbeta med Socialdemokraterna, som själva växte och tillsammans med Kommunisterna hade runt hälften av väljarna. Därefter satt Socialdemokraterna själva eller i koalition vid makten ända till 1976. Folkpartiet och Högerpartiet/nu Moderaterna var opposition.

Sedan Bondeförbundet under sent 1950-tal lämnat koalitionsregeringen och bytt namn till Centerpartiet växte ett samarbete mellan C och FP fram. Med Thorbjörn Fälldin som partiledare blev partiets sikte tydligt inriktat på maktskifte, medan Högerpartiet under det nya namnet Moderaterna både blev mer profilerat och accepterat som en del av ett borgerligt alternativ.

Därefter fanns ett, om än stundtals skakigt, borgerligt samarbete. Men det nära samarbetet i Alliansen var något nytt och ovanligt. Genom att Moderaterna gick mot mitten blev det lättare att agera tillsammans.

Politiska block och allianser är inte i första hand taktik, utan bygger på åsiktsgemenskap och hur rösterna fördelas. När partier får fler åsikter gemensamt har de, föga förvånande, lättare att samarbeta.

Det handlar också om vilka som kan bilda majoritet. Under 1920-talet var det borgerlig majoritet, vilket gjorde att De frisinnade kunde agera vågmästare.

Därefter hade socialdemokraterna och kommunisterna runt hälften av väljarna. Då fanns inte utrymme för någon vågmästare.

Kommunisterna var länge otänkbara i en regering, men var aldrig, bortsett från 1944, i närheten av 10 procent och de kunde inte tänka sig att fälla en socialdemokratisk regering.

Det är annorlunda med Sverigedemokraterna. De har enligt opinionsmätningarna 15-22 procent, och vill agera hårt för att få inflytande. Det är något helt nytt i svensk politisk historia att ett parti vars demokratisyn ifrågasätts har så starkt stöd.

Läs också: Halvtid för Västerås regering

Mer läsning

Annons