Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: En mörkare bild av teflonpolitikern Bildt

Inga "pudlar" när Carl Bildt får kritik

Annons

Carl Bildt får kritik för att undvika tydliga svar på besvärliga frågor

Moderater drömmer om att Carl Bildt skulle komma tillbaka som partiledare. Även journalister som K-G Bergström har tyckt att Bildt vore en bra lösning för de krisande Moderaterna. Många väljare vill ha Bildt, men själv säger han nej.

Och visst kan Bildt te sig lockande. Han har varit statsminister och har bred internationell erfarenhet, goda kontakter, medlare på Balkan och ansvarig för Bosniens återuppbyggnad.

Men det finns en annan och mörkare bild av Carl Bildt, som journalisten Björn Häger presenterar i boken "Uppdrag Bildt". Häger, som förgäves har försökt få intervjua Bildt, ger en kritisk bild av en man som aldrig erkänner fel, dompterar journalister genom att undvika svar på svåra frågor, slirar på regler för att tjäna pengar och har varit med i bolag med tvivelaktig verksamhet.

Häger följer Bildt genom hela karriären från elevpolitiker på 1960-talet till utrikesminister under regeringen Reinfeldt. Här finns hela tiden en kritisk underton, där Häger stundtals väl mycket lyfter fram minsta fel och töntighet hos Bildt.

Häger belyser inte vad som åstadkoms under de borgerliga regeringarna under Fälldin/Ullsten och under Bildt själv. Det blir mest beskrivningar av ekonomiska problem och misslyckanden, trots att särskilt Bildtregeringen genomförde valfrihetsreformer och avregleringar som fick stor betydelse för hur dagens Sverige ser ut.

Häger lyfter fram flera för Carl Bildt besvärande uppgifter. När den borgerliga regeringen 1976 skulle bildas släppte de förhandlande partiledarna inte ut några uppgifter till media. Men Bildt, som var med som moderatledaren Gösta Bohmans allt i allo, rapporterade av allt att döma hela tiden till USA:s ambassad hur förhandlingarna gick!

Påståendena om intrång av sovjetiska ubåtar, där Bildt var pådrivande, visade sig vara starkt överdrivna. Som statsminister talade Bildt gång på gång om att ekonomin var stark eller skulle bi bättre. Men kronförsvaret misslyckades, arbetslösheten steg och många företag gick i konkurs.

Som medlare i det forna Jugoslavien fick Bildt kritik för att vara för mjuk mot serberna och för passivitet inför massakern i Srebrenica. Han har fått hård kritik för att ha varit styrelseledamot och tjänat pengar i oljebolaget Lundin Oil, som anklagas för att ha bidragit till folkfördrivning vid investeringar i Sudan och Etiopien.

Bildt framstår som närig, han tar efter avgången fortsatt ut riksdags- och statsrådsarvoden trots andra inkomster. Det sliras på skatteregler och bilen används trots körförbud.

Häger antyder kopplingar mellan Bildts ekonomiska intressen och åsikter. Han satsar pengar i Turkiet och är en enveten försvarare av president Erdogan. Det närstående konsultföretaget Kreab har stora kontrakt i Georgien, och utrikesminister Bildt är Georgiens kanske ivrigaste försvarare i konflikten med Ryssland.

Det kan dock vara tvärtom. Bildt kanske satsar pengar och stöd i projekt och länder han tror på. Hans stora brister verkar snarare vara att aldrig erkänna misstag och att vara självcentrerad.

Bildt spelade en viktig roll som motvikt till den socialistiska vänstern under på sent 1960 och 70 talen. Då var det bra att Bildt inte gav med sig utan stod fast mot den då dominerande vänstervågen.

Men då var då och nu är nu. Häger visar på ett solkigt förflutet, som gör Bildt olämplig som nygammal moderatledare.

Mer läsning

Annons