Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard Appelbom: Eniga så in i Norden?

Annons

Går det att skapa en nordisk förbundsstat?

Skulle de nordiska länderna kunna gå samman?Foto: Henrik Montgomery/TT

Tidskriften Liberal debatt hävdar i ett temanummer att det nu är dags för en nordisk förbundsstat. Historikern Gunnar Wetterberg har länge drivit kravet och är en av skribenterna. Men andra inlägg andas skepsis. Magnus Jernkrok menar att det krävs statligt tvång och likriktning för att skapa nationell samhörighet. Vill vi acceptera det, och vilket språk ska dominera? Embret Rogneröd pekar på ett allmänt stöd för nordiskt samarbete, men att frågan lyste med sin frånvaro i norska valrörelsen i höstas.

Så brukar det vara med nordiskt samarbete. Allmänt positiv inställning, en del praktiska förbättringar, men svårt att uppnå långtgående mål. Sverige är i år ordförandeland i Nordiska ministerrådet, och ska enligt regeringens hemsida verka för "Ett inkluderande Norden", "Ett innovativt och hållbart Norden" samt "Ett tryggt och öppet Norden". Någon däremot? Ordförandeskapet är heller ingen förstahandsnyhet, nordiskt samarbete är i medieskugga.

Över tiden har det blivit fler, inte färre nordiska länder. Unionen Sverige/Norge upplöstes så sent som 1905.

Den skandinaviska myntunionen misslyckades (kronan hade från början gemensamt värde i alla länder). liksom ett skandinaviskt försvarsförbund, liksom en nordisk ekonomisk union. Det mest konkreta samgåendeprojektet var en gemensam svensk-finsk statsbildning 1940 för att ge mer stabilitet i orostider. Men det stoppades av Sovjet och Nazityskland, av motstridiga skäl. Sovjet ville erövra Finland, och Nazityskland ville ha nytta av Finland när det angrep Sovjet.

Varför kan då frågan om ett närmare nordiskt samarbete åter blivit aktuell? Mycket handlar nog om att det är svårt för små länder att hävda sig, om EU:s demokratiska underskott och problem att samordna en brokig medlemskara på närmare 30 länder. Tillsammans skulle de nordiska länderna vara runt världens tionde största ekonomi.

Den ständiga knäckfrågan för stater med flera språk och olika historiska erfarenheter är hur ett gemensamt demokratiskt "rum" ska skapas. Huvudinvändningen mot att föra över mycket makt till EU och att skapa en europeisk förbundsstat är, trots direktvalt EU-parlament, att politiken har förblivit i huvudsak nationell.

Ländernas egna val väcker mycket större intresse än valen till EU-parlament. Det är svårt att påverka, och i synnerhet att ändra, beslut som en gång har förhandlats fram i EU.

Då borde det vara lättare med de nordiska länderna. Det går att förstå de andra skandinaviska språken (även danskan), vilket borde underlätta gemensamma politiska diskussioner och mer demokratiskt förankrade beslut.

Värderingar, politisk tradition och partierna är ganska likartade, trots motsättningar om sådant som invandring eller drogpolitik. Det borde därför gå att demokratiskt förankra beslut om exempelvis skatter, ekonomi eller socialförsäkring. Samtidigt som de flesta besluten måste ligga kvar i länderna.

Lätt blir det ändå inte. En nordisk förbundsstat behöver vara med i EU och Nato, men i dag är Finland och Sverige inte med i Nato, Norge och Island inte med i EU. Men ska det någonstans gå att bilda fungerande demokratiska stater ovanför de nuvarande nationalstaterna borde det ändå vara i Norden.

Läs mer:

Bah Kuhnke vill satsa på översättningar av nordisk litteratur

Ledare: Svensk försiktighet och finländsk utsatthet

Svalt intresse i Sverige för nordiskt litteraturpris

Mer läsning

Annons