Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riksdagen bör inte anta en ny säkerhetspolitisk doktrin utan att redovisa konsekvenserna.

Stödet för Nato sjunker samtidigt som riksdagen har givit en långtgående förklaring om att Sverige ska ingripa i konflikter i närområdet. De utfästelserna går inte ihop med folkopinionens negativa syn på Natomedlemskap.

Annons
Närmare Nato. Riksdagens solidaritetsförklaring gör att Natoflyg, som amerikanska F15, kommer att kunna behöva använda svenskt luftrum.

Nyligen publicerade Svenska Dagbladet en opinionsmätning om synen på Nato. Stödet för medlemskap hade sjunkit markant sedan den förra mätningen, som gjordes 2009. I båda mätningarna var runt hälften emot att Sverige skulle gå med i Nato, medan de som var för hade minskat med 10 procentenheter till 23 procent. Det har hela tiden varit en klar majoritet mot att gå med i Nato, men skillnaden var nu större än på länge.

Det ökande Nato-motståndet förklaras med ökad tveksamhet inför den svenska insatsen i Afghanistan. Det är också bara Folkpartiet som driver frågan om Natomedlemskap. Moderaterna är i princip för, men prioriterar annat. Bland de egna väljarna var dock stödet för Nato starkare hos Moderaterna än hos Folkpartiet.

Med tanke på synen i folkopinionen kan det tyckas rimligt att de övriga partierna vid sidan av Folkpartiet är avvaktande eller negativa. Men denna inställning går inte ihop med riksdagens solidaritetsförklaring inför händelser i vår närhet.

Den innefattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Där förklaras att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vidare sägs att Sverige därför bör kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Det är mycket långtgående formuleringar. För första gången sedan Karl X11 skulle Sverige vara redo att militärt ingripa vid en konflikt i Baltikum. Tre ledamöter i Krigsvetenskapsakademien har i ett inlägg i Dagens Nyheter framhållit att denna långtgående förändring av svensk säkerhetspolitik behöver förankras bättre i folkopinionen.

De menar att det enda organisation som kan hantera en konflikt i närområdet (den enda tänkbara innebär att Ryssland är inblandat) är Nato. Sverige kan inte ensamt gå i krig med Ryssland om till exempel Estland råkar illa ut.

Då kommer Nato att använda svenskt territorium och förberedelser behövs för att Nato ska kunna agera effektivt. Ett sätt är att upplåta svenska marin- och flygbaser åt Natos stridskrafter, men det kräver gemensamma förberedelser.

Tidigare har den svenska utgångspunkten varit att förklara oss neutrala i krig. Skulle vi bli anfallna var det underförstått att fienden kom från Sovjet och att Sverige i ett sådant läge kunde få hjälp av Nato. Men fram till att vi själva blev anfallna gällde neutraliteten.

Den doktrinen är nu övergiven genom riksdagens uttalande, men frågan är hur den följs upp i praktiken. Det har sparats på försvaret och mer resurser läggs på insatser långt från Sverige. Det gör inte solidaritetsförklaringen mer trovärdig, i varje fall så länge den inte följs av långtgående militärt samarbete med Nato.

Den svenska opinionen verkar av mätningarna att döma inte ha noterat den tydliga förändringen i säkerhetspolitiken. Den är liksom tidigare avvisande till Natomedlemskap och tveksam till att svenska militära ingripanden utomlands.

Här har politikerna ett opinionsbildande ansvar som inte har tagits. Riksdagen bör inte anta en ny säkerhetspolitisk doktrin utan att redovisa konsekvenserna.

Mer läsning

Annons