Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så parterna har år efter år fortsatt med en lönemodell många ser stora brister med. Men humlan har visat sig flyga.

Relativa löner behöver kunnaändras, men en huggsexa i avtalsrörelsen hotar den svenska ekonomin. Det är löneförhandlarnas svåra utmaning.

Annons
Bekymrad. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström, som tidigare var riksbankschef, tycker att LO leker med elden.

I går kom ytterligare sympativarsel till stöd för Handels konflikt. Seko hotar att stoppa allt beläggningsarbete. Tidigare har Byggnads, Pappers och Målarna kommit med sympativarsel. Det gör att Handelskonflikten, om den bryter ut, kan driva Sverige närmare en storkonflikt.

I dagens samhälle blir konflikter sällan långvariga, de får helt enkelt för stora effekter. Den allmänna opinionens inställning blir då viktig för hur konflikten slutar.

Arbetsgivarna var därför snabbt ute med moteld mot varslen och kraven på att främst lågavlönade kvinnor skulle få bättre betalt. De menade att 40 procent av dem som omfattas av kraven är män och att Sverige och Danmark har minst löneskillnader mellan handel och industri inom EU.

Svensk Handel tyckte att redan industriavtalets 2,6 procent var för högt i ett läge när tillväxten har fallit kraftigt och nu pendlar runt noll och läget i flera EU-länder är bekymmersamt och osäkert.

Under 1970- och 80-talet gick avtals-rörelserna gång på gång över styr. Höga löneökningar ledde till högre priser och fallande kronkurs. Det blev ingen ökad köpkraft för löntagarna, men däremot ständigt återkommande kostnadsproblem.

I samband med krisen under 1990-talet förändrades den ekonomiska politikens inriktning. Riksbanken blev politiskt fri-stående och fick i uppdrag att hålla nere inflationen. Det innebar att kraftiga löne- och kostnadsökningar skulle pareras med högre ränta. Det kyler i sin tur ned ekonomin och leder till högre arbetslöshet.

Parterna förändrade lönebildningen och lät den från utlandet konkurrensutsatta industrin vara löneledande. Löneökningarna blev lägre, men när inflationen sjönk blev det ändå ökad köpkraft för de flesta. Den förbättrade lönebildningen anses vara en viktig förklaring till att svensk ekonomi i dag är en av de starkaste inom EU.

Ändå är ingendera sidan egentligen särskilt nöjd med modellen. Om industrin är norm och prisökningarna låga är det svårt för grupper att höja sina relativa löner. Missnöjet kan då växa bland dem som som ser sig som felavlönade. Den här avtalsrörelsen gäller det flera låglöneförbund inom LO, men också lärare, sjuksköterskor och andra akademiker inom skattebetald sektor.

Arbetsgivarna säger sig egentligen vilja övergå till helt individuella avtal, där lönen sätts mellan medarbetaren och chefen. I den modellen finns facket med som konsult, men några centrala avtal om löneökningar behövs inte.

Så parterna har år efter år fortsatt med en lönemodell många av dem ser stora brister med. Men humlan har visat sig kunna flyga, Sverige har klarat sig bättre än andra länder.

Alla modeller har inbyggda spänningar. Frågan är om dessa börjar bli för stora för att fortsätta med att sluta branschavtal där industrin är lönenorm.

Det måste finnas möjlighet att ändra löneläget mellan grupper och individer, annars blir systemet för stelt. Den här gången är till exempel de flesta överens om att lärarna bör få mer än andra.

Men det gäller samtidigt att kunna sitta still i båten. För en facklig huggsexa skulle, särskilt i ett läge med svag tillväxt, kunna leda till högre räntor och ökad arbetslöshet. Då skulle LO:s i dag presenterade stolta mål om full sysselsättning bli än mer avlägset. Avtal påverkar arbetslösheten.

Mer läsning

Annons