Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så vill de flesta inte leva. Ledande politiker är i den meningen ”orepresentativa” allihop

Det är bra att partiernas listor granskas, men hundraprocentig ”representativitet” är varken möjlig eller önskvärd.

Annons
Listor i blickpunkten. Könsfördelning, andel höginkomsttagare, äldre, yngre eller med utländsk bakgrund på partiernas vallistor granskas.foto: VLT:s arkiv

Nu är partierna klara med sina listor. Under nomineringsarbetet granskas mest interna strider och kamp om platserna. När listorna väl är spikade hör det nästan till att undersöka hur väl partilistorna speglar väljarkårens sammansättning. I år har Sveriges Radios Ekoredaktion gjort en ambitiös undersökning genom att låta Statistiska centralbyrån (SCB) granska partiernas listor utifrån en mängd olika variabler.

Resultaten var inte helt oväntade. Moderaterna har många höginkomsttagare, men så har även Socialdemokraterna. Alla riksdagspartier har en ganska jämn könsfördelning, Moderaterna dock minst andel kvinnor. Kommunlistorna ligger något under det egna målet på minst 40 procent för vardera könet, men andelen kvinnliga kandidater är å andra sidan högre än tidigare.

Folkpartiet och Kristdemokraterna har fler äldre kandidater, men färre unga. I de flesta riksdagspartierna är de unga (här definierade som under 30 år) lägre än andelen av befolkningen, medan Miljöpartiet har en något högre andel.

Partierna utanför riksdagen är mindre representativa för befolkningen än riksdagspartierna. Piratpartiet, Pensionärspartiet och Sverigedemokraterna har betydligt fler män än kvinnor på listorna. Hos Feministiskt initiativ är det tvärtom. I Piratpartiet är mer än hälften av kandidaterna under 30 år, medan Pensionärspartiet har mest äldre på listorna. Småpartierna har en lägre andel höginkomsttagare än riksdagspartierna, på den punkten är de mer representativa för befolkningen.

Det är nyttigt att sådana mätningar påminner partierna om att det är bra med en bred rekrytering och en öppen och uppmuntrande intern kultur. Här visar nomineringsstriderna i flera partier att det finns mer att göra.

Samtidigt kan det gå för långt med alla tabeller. Det går alltid att hitta någon ny variabel där politikerna inte är representativa för sina väljare. I några av fallen är bristen på ”representativitet” naturlig.

Det är inte konstigt att ett pensionärsparti har mest äldre eller ett feministiskt parti mest kvinnor på sina listor. Det gör dem sannolikt mer, inte mindre, representativa för de egna väljarna. Detsamma kan även gälla Sverigedemokraterna och Moderaterna, vilka enligt mätningarna har mer manliga än kvinnliga väljare,

Kristdemokraterna föreslog nyligen att nämndemännen i domstolarna skulle ersättas med lottning och deltagarplikt, trots att det handlar om ganska komplicerade beslut. Utan något liknande för beslutande politiska församlingar lär de aldrig se ut precis som hela befolkningen.

En politiker behöver inte bara vara representativ för någon grupp, utan förväntas lägga ned mycket tid på sina uppdrag. Politiker, i varje fall de med viktigare uppdrag, förväntas läsa in handlingar, delta på offentliga möten och partimöten, hålla föredrag, vara aktiv i medier (traditionella och sociala) och gå på sammanträden.

Det är inte så de flesta människor vill leva sina liv. Ledande politiker är i den meningen ”orepresentativa” allihop. Tiden räcker dock i genomsnitt till mer under vissa faser i livet. Det är därför kanske beklagligt, men alls inte konstigt att medelålders människor med en fast bas i tillvaron oftare tycker sig ha tid och kraft att ägna sig åt politiskt arbete.

Mer läsning

Annons