Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sahlin hann inte sätta någon stark prägel

Det finns logik i att partiledaren avgår efter ett katastrofval. Men Socialdemokraterna brukar ha större tålamod med partiledarna. Mona Sahlin fick aldrig riktigt chansen.

Annons
Dystert slut. Mona Sahlin avgår som partiledare för Socialdemokraterna efter en kaotisk vecka.

Slutet kom oväntat och blev brutalt. Efter valet gjorde Mona Sahlin klart att hon ville fortsätta som partiledare och till för några dagar sedan hade ingen öppet krävt hennes avgång.

Men med det utspelet att alla i partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande verkar Mona Sahlin ha tappat kontrollen över eftervalsdebatten. Avgångskraven dök upp och Socialdemokraterna verkade driva för vinden. Sedan följde krismöte på krismöte.

Ändå var den snabba avgången överraskande. Socialdemokraterna har av tradition haft större tålamod än andra partier. Olof Palme tillträdde 1969, förlorade röstandelar tre val i rad och i det fjärde förmådde Socialdemokraterna inte ta tillbaka regeringsmakten. Men han kunde ändå sitta kvar och lyckades till slut vinna rejält 1982.

Nu tycks Socialdemokraterna också på denna punkt vara mer som andra partier där ledarna byts ut om de förlorar valet. Sammanhållningen är inte vad den har varit och dagens kaos skulle knappast ha hänt förr i tiden.

Mona Sahlin har varit länge i politiken, men fick inte många år som partiledare. Hon kom tidigt in i riksdag och regering. Partiledarposten tycktes vikt för henne, men hon snubblade på målsnöret och lämnade riksdag och partiledning. Göran Persson tog åter in Sahlin i regeringen och därmed var hon tillbaka i toppolitiken.

Efter Göran Perssons avgång var kraven på att för första gången välja en kvinna som partiledare starka. Den eviga favoriten Margot Wallström tackade nej, liksom några andra kandidater. Då återstod Mona Sahlin, som då nådde den post hon tidigare så snöpligt hade missat.

Mona Sahlin talade mycket om förnyelse och förankring, men hann inte sätta någon stark prägel på Socialdemokraternas politik. Däremot gick hon i bräschen och försvarade bestämt det rödgröna samarbetet. Stundtals lät hon mer som rödgrön lagledare än som Socialdemokraternas partiledare.

I efterhand framstår detta nära och organiserade samarbete som ett misstag. Socialdemokraterna förlorade både till de borgerliga och till Miljöpartiet. Den borgerliga Alliansen kunde komma igen från ett stort underläge och vinna fler röster på valdagen än de rödgröna.

Socialdemokraterna talade om ökande klyftor och undergrävd samhällsekonomi Men den praktiska politiken var försiktig och de mesta av regeringens skattesänkningar accepterades. Medan andra länder fick stora problem hade Sverige ordning på statsfinanserna. Budskapet gick inte ihop.

Så visst misslyckades Socialdemokraterna under Sahlins ledning. Men det verkar ändå brutalt när hon tvingas avgå efter bara några år som partiledare. Det känns som om hon aldrig riktigt fick chansen.

Det finns heller ingen självklar efterträdare och Mona Sahlins i praktiken påtvingade avgång kan riva upp nya sår. Så risken är stor att de närmaste månaderna ägnas åt inre konflikter och personfrågor.

Socialdemokraterna är ett brett parti, där konflikterna är mer komplicerade än mediernas uppdelningar i höger och vänster. Hittills har det talats mycket om att politiken behöver förändras, men mindre om hur. Debatten skulle behöva bli mer konkret och åsikter brytas i sakfrågor.

Mer läsning

Annons