Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: ”Populistiska manifestet” är tyvärr mer slarvig än smart

Rörigt, Linderborg och Greider

Annons
Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, slår med Göran Greider ett slag för populismen. Foto: Pontus Lundahl / TT

Kan besvikna SD-väljare lockas tillbaka till vänstern? "Vi tror det!", skriver Åsa Linderborg och Göran Greider entusiastiskt i nyutkomna "Populistiska manifestet" (Natur & Kultur).

Det är en välkommen ansats. Att håna "vita kränkta män" och att kalla folk för rasister har bevisligen varit en usel taktik.

Träffsäkert beskriver Greider och Linderborg elitismen, klassföraktet och Sverige utanför storstäderna. Duons analys över varför Trump vann - tröttheten på det politiska och mediala etablissemanget - är också bra. Men boken som helhet är - tyvärr ska sägas, det behövs en smart vänster - slarvig och rörig.

Författarna ger sig direkt i kast med invandringsfrågan och konstaterar att ”volymer spelar roll”, samt att små kommuner har tvingats ta för stort ansvar. Sedan kallas det "inhumant" att prata om volymer, och fel att säga att invandringen kostar (men kostar gör det med hög och bestående arbetslöshet bland utlandsfödda).

Duon fräser mot eliten som anser att ”folkliga opinioner” är oviktiga, för att i nästa stycke kräva att ”rika kommuner” ska ta emot fler flyktingar. Så ”folkliga opinioner” är viktiga i Ljusnarsberg, men totalt oviktiga i Danderyd?

”Avvisa aldrig välgrundade fakta”, skriver de och det är lätt att nicka instämmande. När högerpopulister säger saker som är sanna kan vi inte svara med faktaresistens. Helt riktigt.

Men bland de mest ohederliga påhoppen på en person som tog upp fakta kom för några år sedan från Linderborgs egen kulturredaktion. Författaren och journalisten Per Brinkemo pekades ut som främlingsfientlig för att han, som jobbat med den somaliska gruppen, skrev ett sakligt inlägg om bristande utbildningsstatistik från Somalia.

Och när förre KD-ledaren Göran Hägglund höll sitt tal om "verklighetens folk" drog Linderborg i en text paralleller till Weimarrepubliken och nämnde Joseph Goebbels. Nu kritiserar Linderborg kultureliten i hårdare ordalag än vad Hägglund gjorde, men självkritiken lyser med sin frånvaro.

Bättre blir det inte när författarna grubblar över Islamiska statens framväxt, och bland annat förklarar det med att ”man inte längre kan göra en klassresa”. Inte kan Greider och Linderborg ha missat att IS attraherar från alla samhällsklasser, och att jihadister inte sällan bär på en stark religiös-ideologisk övertygelse?

När Greider och Linderborg nämner Sara Mohammad, en av Sveriges starkaste röster mot hedersförtrycket, skriver de att hon fått kritik för ”uttalanden om förorten”. Här undrar jag om de inte blandar ihop Mohammad med riksdagsledamoten och förortsaktivisten Amineh Kakabaveh (V). Mohammad väcker snarare irritation för sin tydliga religionskritik, bland annat mot slöjan. Greider och Linderborg skriver att Mohammad utsattes för könsstympning som "åttaåring”. Med en enkel faktakoll hade de sett att det var som "sexåring".

Petitesser kan tyckas, men det är också missar som avslöjar ett ointresse.

Det "Populistiska manifestet" kommer inte att få högerpopulister att sova sämre om nätterna. Men den fungerar säkert som studiecirkelmaterial för vänsterskribenter i behov av att "normkritisera" sina medelklassliv.

Mer läsning

Annons