Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Sveriges minst kamratliga parti

Ohly ska kritiseras, men V:s partikultur är inte att leka med

Annons

Lars Ohly, lämnar Vänsterpartiet efter 39 år. Foto: Leif R Jansson/TT

Vänsterpartiets tidigare ledare Lars Ohly lämnar partiet efter anklagelser om sexuella trakasserier. Det var i samband med #metoo-kampanjen som han anklagades och Ohly har inte stuckit under stol med att han varit "alltför närgången och efterhängsen" mot en partikamrat på en fest. Det är förstås upp till den utsatta kvinnan i fråga om hon har lust att godta hans ursäkt.

Men notera Ohlys beskrivning av hur Vänsterpartiets ledning hanterat detta (SVT Opinion, 9/1). Ohly är märkbart sårad av att Jonas Sjöstedt på en fråga om det här sagt att ”vi bryr oss mer om offret än om förövaren”, och att partiets feministiska talesperson Rossana Dinamarca uttryckt att ”Lars Ohly måste erkänna att han är en förövare”. Partiledningen har inte låtit Ohly försvara sig, utan meddelat honom - via biträdande partisekreteraren - att han inte kan närvara på partiarrangemang.

Inte undra på att han känner sig orättvist behandlad och svartmålad. "Det är svårt att beskriva hur det känns när människor jag respekterat och jobbat tillsammans med förtalar mig på det sättet", skriver Ohly. Han nämner att det visserligen finns partikamrater som ger honom stöd, men att de inte vågar göra det offentligt.

Rättning i ledet!

Vänsterpartiet skriver i ett kort meddelande att det är "tråkigt att Lars Ohly väljer att lämna Vänsterpartiet", och "beklagar att han inte velat möta vår önskan om att värna den utsatta kvinnan genom att han en tid framöver undviker partiarrangemang". Ohly har uppenbarligen tolkat "partiets önskan" på ett annat sätt.

Vi som har följt Vänsterpartiets lednings anklagelser mot och mobbning av partiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh, som dag och natt kämpar mot hedersförtrycket i förorterna, känner igen mönstret som Ohly beskriver. (Och då har Kakabaveh vad vi vet inte ens varit närgången och påstridig mot någon på fest.) Hade Ohly öppet kritiserat partiledningen för deras okamratliga elakheter mot Kakabaveh hade han kanske inte stått lika ensam själv i dag.

Vänsterpartiets partikultur får mig att tänka på Martin Niemöllers gamla dikt som inleds: "När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju ingen kommunist." Till slut är det du själv som är måltavla, men då finns inte röster kvar att protestera med dig.

Mer läsning

Annons