Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: "Vad ska folk säga" är plågsamt tydlig om hedersförtrycket

Iram Haq duckar inte

Annons
Den norska regissören Iram Haq, aktuell med filmen

I tisdags visade Elektra Folkets Bio i Västerås den norska publiksuccén "Vad ska folk säga", baserad på regissören Iram Haqs (på bilden) egna erfarenheter. Filmen handlar om en hedersförtryckt 16-åring, Nisha, som bor i Norge och har pakistanska rötter.

Innan filmen berättade Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh om sitt arbete mot hederskulturen, och jag var med i ett avslutande samtal efteråt.

En kvinna sa efter filmen att hon var tvungen att smälta vad hon sett och inte orkade stanna kvar för en diskussion. Jag förstår henne.

Hedersförtryck är svårt, jobbigt, hemskt. Det är maktlöshet. Fångenskap. Och just därför är det så viktigt att kunskap sprids om vad det är och vilken utsatthet det kan innebära.

16-åriga Nisha spelar basket, går ut och dansar i smyg, bråkar med sin mamma som vill att hon klär sig något mer täckande, skojar med sin pappa och testar gränser.

Så en dag blir hon påkommen. Nisha har en norsk kille på sitt rum och helvetet bryter loss. Våld, chock och socialtjänst. När hon tror att familjen förlåtit henne luras hon iväg, hennes bror kör bilen och hennes pappa sitter intill och slänger hennes mobil genom bilrutan. Ingen svarar på hennes fråga om vart de är på väg. När väskan checkas in ser hon destinationen: Islamabad.

Hon hamnar hos sin faster i Pakistan. Där bränns hennes pass upp. Fasterns son och Nisha blir efter många månader kära i varandra, och en kyss leder till kränkningar av pakistansk sedlighetspolis. Ännu en gång anses Nisha ha varit en "slampa", en flicka som drar skam över familjen och som måste bort.

Ryktet är centralt i hederskulturen. Nishas föräldrar bär den själva och pressas av landsmän. Exakt vad Nisha gjort spelar mindre roll, bara att folk tror att hon har haft sex räcker. Hur kan en pappa, som älskar sitt barn, vända så? Familjemedlemmar som gett en trygghet och kärlek, bli ens kidnappare och fångvakter? Om något visar filmen hur starka hederskulturens värderingar är.

I en recension i DN, av Wanda Bendjelloul, dras paralleller till "de som växt upp i slutna miljöer, dysfunktionella familjer eller bara avvikit från normen på en mindre ort". Men filmen handlar om hedersförtrycket och bör få göra det. Den visar kopplingen till länder med religiöst förtryckande lagar, såsom Pakistan. "Nisha" och många med henne lever i total ofrihet. Så fort hederskulturen kommer på tal behöver man inte genast söka paralleller eller förflytta fokus.

Att frågan om hedersförtrycket är och har varit känslig har inte minst Amineh Kakabaveh erfarit i riksdagen. Hennes parti vill inte att hon driver frågorna. "Jag blir kallad för rasist! Inte av islamister utan av svenskarna!" sa hon på biografen i tisdags.

Något står inte rätt till när Kakabaveh och andra feminister, som kämpat mot hedersförtrycket i våra hemländer och fortsätter här, ständigt motverkas. Tänk om energin i stället kunde läggas på att hjälpa alla ofria "Nishor" där ute. Utsattheten finns och Iram Haqs film visar det med smärtsam tydlighet.

Mer läsning

Annons