Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samarbetet var lättare att försvara när en stor majoritet i LO röstade på Socialdemokraterna.

Det nära samarbetet kan skapa problem för både LO och Socialdemokraterna.

Annons

I går besökte Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven LO-kongressen. Han fick

ovationer, röda rosor och applåder. Det var inte konstigt med tanke på Löfvens bakgrund. För första gången har Socialdemokraterna en partiledare som främst har verkat som ordförande i ett fackförbund.

Den förre IF Metallordföranden Stefan Löfven leder partiet. Den nyvalde

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson arbetade för IF Metall och har tidigare varit ordförande för Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. Då var Carin Jämtin

förbundssekreterare för SSU. Nu är hon partisekreterare för Socialdemokraterna.

Förutsättningarna för ett gott och nära samarbete mellan LO och partiet borde således vara minst sagt goda.

Samtidigt kan den redan tidigare nära kopplingen mellan partiet och LO ha

bidragit till organisationernas problem. LO har förlorat fler medlemmar än TCO och Saco, vilka är partipolitiskt obundna. Enligt mätningar var det bara runt hälften av LO:s medlemmar som röstade på Socialdemokraterna i det senaste valet. Men ändå sitter LO:s ordförande i Socialdemokraternas Verkställande utskott och medlemmar som stöder andra partier kan i praktiken inte få framträdande positioner i LO och dess medlemsförbund.

Socialdemokraterna kan å sin sida ha haft svårare att nå andra väljare när en stor facklig organisation har ett så direkt inflytande över partiets politik. I flera andra länder har också motsvarigheterna till LO och Socialdemokraterna kapat de direkta banden. De fackliga organisationerna har sökt kontakter med flera partier.

Några sådana planer tycks inte finnas i Sverige. Thorwaldsson talar om mer självständiga roller, men han sitter gärna kvar i Verkställande utskottet. Det ger inflytande, men även ett direkt ansvar för beslut i den socialdemokratiska partiledningen.

LO-kongressen ställde sig bakom en lång lista med krav. Karensdagen ska bort och nivån i sjukförsäkringen följa inkomstutvecklingen. Företagshälsovården ska bli obligatorisk, och kongressen var mot vinster i vård, skola och omsorg. Stefan

Löfven fick markera och framhålla att i varje fall en slopad karensdag inte är högt upp på listan över prioriteringar. Så nog finns gnissel här och där.

Samarbetet var lättare att försvara när LO dominerade arbetsmarknaden, Social-

demokraterna var statsbärande och en stor majoritet i LO röstade på Social-

demokraterna. Samtidigt var riskerna för maktkoncentration större och respekten för

minoriteter mindre. Då kollektivanslöts LO-medlemmar till Socialdemokraterna.

Nu är både LO och Socialdemokraterna svagare. Det minskar riskerna för det

omgivande samhället med att två stora organisationer samarbetar så nära. Men för organisationerna själva blir det nära samarbetet svårare att försvara när fler

LO-medlemmar röstar på andra partier och perioderna utan socialdemokratisk

regering blir längre. LO behöver då bättre kanaler till de styrande när Socialdemokraterna är i opposition.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen förutsätter starka parter med många

medlemmar. LO:s försvagning riskerar då att leda till en starkare statlig styrning. Ett vitalare LO vore därför bra för fler än de egna medlemmarna. Men då behöver nog de starka banden till Socialdemokraterna försvagas.

Mer läsning

Annons