Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samma krav på uppföljningar och utredningar som ställs i mottagarländer borde också gälla i Sverige och andra givarländer.

Annons

Fenomenet bistånd, det vill säga att ge ett bidrag för en god sak så som fattigdoms-bekämpning, demokratiseringsarbete eller krishjälp rymmer både den utopiska solidaritetstanken och den svartaste korruptionen. Att få alla pengar att nå fram verkar vara omöjligt. Det är inte länge sedan USA upptäckte att 6,6 miljarder dollar i sedlar, som forslats till Irak i flygplan, har gått upp i rök.

Även i Afganistan saknas stora summor i redovisningen. Förutom det uppenbart rättsvidriga i att stjäla biståndspengar innebär detta att korruptionen underblåses ytterligare samtidigt som relationerna mellan givar- och mottagarländer skadas av utredningar och anklagelser.

Professorn och biståndskännaren Göran Hydén menar i en debattartikel i gårdagens Svenska Dagbladet att världens givarländer står inför ett vägskäl. Antingen ska man återgå till villkorade bistånd eller så ska man hålla fast vid dagens ägarlinje som går ut på att mottagarländerna själva ska äga och fördela biståndet. Hydéns åsikt är att givarländerna borde sluta ge bistånd till centralmakter för att i stället satsa mer på lokala insatser och erfarenheter.

Det finns dock en fara i att begränsa kritiken till mottagarländerna. Kanske kan Hydéns tankar också vara användbara i givarländernas biståndspolitik? Den lokala förankringen, som han menar är så viktig i de länder som får bistånd, borde rimligtvis också genomsyra de länder som biståndet kommer ifrån. I Sverige anser omkring 45 procent av befolkningen att det skulle vara ganska eller mycket dåligt att minska biståndet till utvecklingsländer. En siffra som under finanskrisen var nere på 36 procent, men som ändå är blygsam i jämförelse med det rekordhöga biståndsstödet under 1960- och 1970-talen då mellan 75 och 90 procent av alla svenskar var biståndsvänliga. Om detta skriver Henrik Ekengren Oscarsson, som är chef för SOM-institutet vid Göteborgs univeristet, i en artikel på debattsajten Newsmill.

Såldes kanske man kan säga att det svenska biståndet är förhållandevis svagt förankrat på hemmaplan. 6,6 miljarder försvunna amerikanska dollar lär inte direkt öka stödet. Förra årets brevväxlingar mellan biståndsminister Gunilla Carlsson och Sida, där båda parter turades om att kritisera varandra, ger inte heller ett särskilt förtroendeingivande intryck.

Till detta kan också tillägas den kritik som OCED nyligen riktade mot svenskt bistånd. Kritiken handlade om att för mycket pengar, närmare bestämt 38 miljoner kronor, har gått till ambassadverksamhet i stället för direkt bistånd. Detta är långt ifrån de korruption som hittas i många mottagarländer, men är ändå allvarligt och pinsamt för svensk del.

Mer läsning

Annons