Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Jag tänker på Hans Alfredson

Det låter sig egentligen inte göras. Att beskriva Hans Alfredson och hans betydelse för sin tid, och allt det som dog med honom söndagen den 10 september.

Annons

Hans Alfredson, skådespelare, regissör och författare.

Det går naturligtvis att försöka frammana det första minnet jag har, men det visar sig omöjligt eftersom han alltid har funnits. Hur ska jag veta om jag först såg honom läsa "Varför är det så ont om Q?" i SVT:s barnprogram halv sex på sjuttiotalet, om jag kanske dessförinnan hade sett eller hört honom som Ruskprick i "Vi på Saltkråkan" eller om min pappas lite återhållna skratt framför teven till någon Lindeman-sketch var första gången jag kom i kontakt med Hans Alfredson?

Var det kanske när jag lyssnade på någon av pappas LP-skivor eller kassettband med sketcher som "Guben i Låddan" med Martin Ljung (som för mig var mest känd som Frippe i barnprogrammet "Frippes skafferi") eller kanske den om "Robert Lind i Kramfors"?

Jag tror förresten att Guben i Låddan för mig var startskottet för mitt livslånga språkintresse, och tack vare just den sketchen lärde jag mig vikten av att veta när det ska vara dubbelkonsonant och hur det påverkar uttalet av ett ord.

Jag tror förresten att Guben i Låddan för mig var startskottet för mitt livslånga språkintresse, och tack vare just den sketchen lärde jag mig vikten av att veta när det ska vara dubbelkonsonant och hur det påverkar uttalet av ett ord. En nog så viktig kunskap sprungen ur en tramsig sketch vars syfte var något helt annat.

Och det slår mig att på den tiden, på sjuttiotalet varifrån jag har mina första minnen, så var de största stjärnorna desamma för vuxna som för barn. Superstjärnorna på teaterscenerna var också superstjärnor i barnprogrammen. Pappa och jag hade samma idoler, fast av helt olika orsaker. Samtidigt var gränsen inte så skarp. Det fanns ingen Barnkanalen. Det fanns två tevekanaler, och det var sändningsuppehåll stora delar av dygnet. Man såg det som fanns att se, och de flesta såg samma saker.

Skådespelaren, komikern och regissören Hans Alfredson

De allra flesta hade ungefär samma källa till populärkulturella referenser och gränserna mellan generationerna var suddiga om de ens existerade. Det skapade sammanhållning och utgångspunkter för samtal som än idag är tydliga när man möter personer som var med.

Som var med på den tiden. Den tiden som i och med Hans Alfredsons bortgång inte längre finns annat än i människors minnen. Minnen som lätt blir kletiga av sentimental selektivitet och en nostalgisk längtan efter något som inte längre finns även om det inte var bättre då.

Vi är ganska många som i söndags såg ett stort svart gapande hål öppna sig där tidigare vår barndoms tryggaste och gladast stunder personifierades av dem som nu är döda.

Vi vars fäder är döda och som förknippade våra fäder med citat från AB Svenska Ord:s produktioner, vi som än idag använder fraser myntade av Hans Alfredson men vi gör det utan att veta om det eftersom de blivit så starkt etablerade och inte tappat i betydelse av tidens tand som ofta gör att gamla skämt känns hopplöst daterade. Vi är ganska många som i söndags såg ett stort svart gapande hål öppna sig där tidigare vår barndoms tryggaste och gladaste stunder personifierades av dem som nu är döda. Förutom Alfredson även Tage Danielsson, Povel Ramel, Lena Nyman, Ernst-Hugo Järegård, Beppe Wolgers, Allan Edwall, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Astrid Lindgren och ännu flera. De som satte ord på 1900-talet men också gav oss en ordlös känsla av det som var bra i Sverige, i världen. De som i likhet med en trygg gammal mormor eller farfar lät oss förstå att allt kommer att bli bra, det måste bara vara lite jävligt först.

Dessa personer var också bärare av det moderna Sverige. De vägledde oss in i en tid som av många ansågs farlig, med teven som symbolen för moraliskt förfall och kalla kriget som ett ständig skugga över oss.

Dessa personer var också bärare av det moderna Sverige. De satte tonen i det offentliga samtalet genom att prägla poulärkulturen i radio, teve, på scenen och på vita duken, för att inte tala om i konsten och litteraturen. De vägledde oss in i en tid som av många ansågs farlig, med teven som symbolen för moraliskt förfall och kalla kriget som ett ständig skugga över oss. De fanns där att hålla i handen. Med värme, briljant språkhantering och sällan skådad skärpa gav Hans Alfredson tröst och skratt när omvärlden upplevdes hotfull.

Skansenchefen Hans Alfredsons första dag

Och svärtan! Den som få beskriver så osentimentalt och rakt som Hans Alfredson gjorde, vare sig han gjorde det i en roman som släktsagan "Tiden är ingenting", som jag läste flera gånger i tonåren och som slog mig hårt varje gång med sina mustiga med samtidigt lågmält sorgliga beskrivningar av alltings förgänglighet och hur ensamma vi människor är och hur svårt det kan vara att kommunicera, eller om han gjorde det i filmer som "Den enfaldige mördaren" och "Falsk som vatten".

Hans Alfredson, författare, revymakare, regissör m.m. ses här under inspelningen av filmen

Det är några år sedan Hans Alfredson gjorde sin röst hörd i offentligheten. Hans död har ingen omedelbar påverkan på det offentliga samtalet. Men han var så mycket mer än Hans Alfredson. Han var en symbol för en svunnen tid som kanske inte var bättre men som var lite varmare och vänligare. Jag kan inte riktigt komma på någon eller några som klarar av att ta över stafettpinnen efter honom, nu när vi lever i en tid som har andra hot och skuggor och tal om moraliskt förfall av andra orsaker än de vi såg under 1900-talets andra hälft. Hans Alfredson var en länk som höll samman människor oavsett bakgrund eller politiska åsikter. Han gjorde politisk satir med värme, han var respekterad av många som inte delade hans åsikter, och han talade om godhet som något eftersträvandsvärt. I tider när godhet har blivit ett skällsord och politiska motståndare karaktärsmördas istället för att bemötas hade vi behövt Hans Alfredson mer än någonsin.

Hans Alfredson. Du har funnits jämt. Nu finns du inte mer. Du fattas oss!

Läs fler texter av Sofia Mirjamsdotter här.

Följ Sofia Mirjamsdotter på Facebook.

Mer läsning

Annons