Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som arbetsgivare behöver politikerna hålla ihop

Arbetsgivarfronten rämnar när det gäller kraven på lärarnas arbetstider. De offentliga arbetsgivarna måste i framtiden undvika krav som riskerar politiska utspel under avtalsförhandlingarna.

Annons
Inte bara lektioner. Frågan om lärarnas arbetstider och arbetsuppgifter trasslar till avtalsförhandlingarna. foto: scanpix

På långfredagen, då nyhetsbevakningen är jämförelsevis svag, hoppade Folkpartiet av Sveriges kommuners och landstings förhandlingar med lärarfacken om reglerade arbetstider. Partiets representanter kommer att lämna rummet när de här frågorna behandlas. Det är minst sagt uppseendeväckande att ett parti vars ledare är skolminister offentligt inte ställer upp på den kommunala arbetsgivarsidans krav om skolan i en avtalsrörelse. (Även om partiet i fråga egentligen tycker att staten skall ta över skolan från kommunerna)

Det är tydligt att uppslutningen rämnar på arbetsgivarsidan. Några dagar före Folkpartiets avhopp hade några ledande socialdemokratiska kommunpolitiker i ett inlägg i Dagens Nyheter tagit avstånd från arbetsgivarnas krav på ett nytt avtal där lärarnas rätt att disponera tio timmar av veckans arbetstid i hemmet försvinner.

Frågan har hela tiden varit infekterad. Arbetsgivarna har hävdat att rektorerna inte kan vara effektiva skolledare om de inte har möjlighet att vid behov disponera lärare hela arbetstid. De ser bättre utbildade och starkare rektorer som en nyckelgrupp för att utveckla och förbättra skolan. Arbetsgivarna har fått uppbackning av skolledare.

Lärarfacken har bestämt motsatt sig kraven på förändringar. De menar att rätten att fritt disponera arbetstiden är viktig för lärarna och kan göra dem effektivare och mer motiverade. Arbetsgivarnas krav ses som en misstro mot lärarnas yrkesskicklighet. Det har också varit många och engagerade inlägg i frågan i tidningar, på debattsajter med mera. Enligt de fackliga organisationerna finns det dessutom redan utrymme för lokala uppgörelser. Regleringen av lärarnas arbetstider är inte heller någon ny fråga och lärarna känner sig tillbakapressade.

Det finns goda skäl för att inte allt för hårt reglera lärarnas arbetstid. Det är snarare annat, som ökande administrativa uppgifter och fler möten, än lärarnas arbetstider som är de stora hoten mot en bättre skola.

I och med avhoppen och den interna kritiken framstår arbetsgivarsidans agerande som oroande svagt. Den svenska förhandlingsmodellen bygger på att parterna gör upp utan politisk inblandning och att respektive sida håller ihop.

I takt med att den offentliga sektorn har vuxit har dock politikerna så att säga kommit in bakvägen. De spelar som arbetsgivare en viktig roll i förhandlingarna.

Här gäller det verkligen att hålla i sär rollerna. Politikerna får inte falla för frestelsen att göra egna partipolitiska utspel i förhandlingarna för att vinna fler väljare. Som arbetsgivare behöver politikerna hålla ihop.

Så har det inte blivit den här gången. Ett parti, som dessutom ansvarar för utbildningsdepartementet, och flera ledande representanter för det största oppositionspartiet i riksdagen, har tagit avstånd från arbetsgivarsidans agerande. Lärarfacken jublar och talar om påskgodis.

Skall avtalsförhandlingarna inte gå över styr i framtiden får detta inte upprepas. De politiska representanterna på arbetsgivarsidan måste vara eniga från början och sedan hålla ihop. Skuldbördan den här gången kan vara svår att fördela, men resultatet ser ut att bli ett fiasko. Det gäller att de offentliga arbetsgivarna i framtiden undviker krav som både provocerar motparten och hotar den egna sammanhållningen.

Mer läsning

Annons