Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språkrörsmodellen har inneburit ”jackpot” i form av ökad exponering i det rödgröna samarbetet.

De rödgröna ledarna framträder som ett väl samspelt lag och Socialdemokraterna längtar tydligt till att som regering åter få styra och ställa. Men hittills verkar väljarna inte lika angelägna om att byta regering.

Annons
Skrattar gott. Maria Wetterstrand (MP), Peter Eriksson (MP), Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (S) ser ut att trivas tillsammans.foto: Per g norén

I går var, som framgår på nyhetsplats, de rödgröna partiledarna och språkrören på besök i Västerås. De vågade inte lita på vädret, utan höll mötet inomhus på Högskolan.

Det var mycket Miljöpartiet på podiet. Utfrågare var förre partisekreteraren Håkan Wåhlstedt, drivande för att Miljöpartiet skulle byta sida i Västerås. Båda språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var med och fick frågor tillsammans med Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V). Det innebar att Miljöpartiet för 50 procent av talartiden och såg ut som halva oppositionen på alla gruppbilder.

Så brukar det vara när de ledande uppträder gemensamt. När tv och riksdagen har debatter får Miljöpartiet bara ha en företrädare, språkrören får turas om. Nu ger däremot varje gemensamt framträdande Miljöpartiet dubbelt så stor exponering som de andra partierna, trots att Socialdemokraterna är klart störst.

Det vore kanske en bra modell om Miljöpartiet var illa ute och behövde lyftas fram lite extra. Men enligt opinionsmätningarna är det tvärtom. De gröna går fram på de andra partiernas bekostnad. Enligt en ny mätning är Miljöpartiet till och med nästan lika stora som Socialdemokraterna i Stockholms stad. Mätningen visar också att rikspolitiken dominerar över kommunalpolitiken. För det är svårt att tro att så många stockholmare skulle föredra Yvonne Ruwaida (MP) som finansborgarråd framför Carin Jämtin (S).

De rödgröna får naturligtvis göra som de vill med hur partiledarna framträder gemensamt. Klart står dock att språkrörsmodellen här har inneburit ”jackpot” i form av ökad exponering i det rödgröna samarbetet.

I går betygade alla hur eniga de var och Mona Sahlin talade om hur avundsjuk hon var på Norges statsminister Jens Stoltenberg som sedan flera år leder en rödgrön regering (som dock har räddats av det norska valsystemet, i de två senaste valen hade regeringspartierna färre röster än den samlade oppositionen).

Sahlin nämnde att de rödgröna ”verkligen vill göra det här på riktigt”. Det var nog i varje fall Socialdemokraterna i ett nötskal. Det är så tydligt att de lider av att inte som vanligt få styra och ställer i Sverige. Skulle regeringen vinna valet blir det första gången någonsin en samlad borgerlig regering blir återvald och Socialdemokraterna skulle stå inför minst åtta samlade år i opposition.

Attackerna på regeringen var hårda och enligt de rödgröna står Sverige inför ett ödesval. De kritiserade förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring. Lars Ohly talade för stora satsningar på de flesta offentliga verksamheter och miljöpartisterna talade för samarbete mellan industrin, högskolorna och staten för att bland annat genomföra en grön omställning.

De rödgröna säger sig tro på politikens möjligheter och inte minst Maria Wetterstrand lade vältaligt och kunnigt fram långa listor med åtgärder för att med morot och piska förändra människors beteende. Här går en viktig skiljelinje. För visst kan staten behöva gripa in, men det gäller att akta sig för fartblindhet. I efterhand är risken stor att de till synes storstilade lösningarna inte fungerade som tänkt eller innebar en satsning på fel teknik.

Mer läsning

Annons