Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stefan Löfvens dilemma ger ett utmärkt tillfälle att diskutera rimligheten i regelverket.

Riksdagens största oppositionsparti har numera en ledare som inte sitter i riksdagen. Samtidigt som det är ett problem erbjuder det också en möjlighet – en möjlighet att se över reglerna och vitalisera demokratin. Om samtliga partiledare kunde delta i de debatter som är avsedda för just dem skulle det bidra till en bättre balans i svensk politik.

Annons
Ej för obehöriga. Att partiledare saknar riksdagsplats har varit ett problem för fler partier och deras ledare än Socialdemokraterna och Stefan Löfven.foto: scanpix

Socialdemokraternas nye partiordförande Stefan Löfven saknar personligt riksdagsmandat. Situationen är mer unik för socialdemokratin än för svensk politik: Maria Leissner satt inte i riksdagen när hon tog över Folkpartiet efter Bengt Westerberg 1995. Maud Olofsson blev parti-ordförande för Centern 2001 och riksdags-ledamot först 2002.

Löfvens avsaknad av riksdagsplats är ett uppenbart problem för Socialdemokraterna. Även om Leissner och Olofssons karriärer tog skilda vägar, innebar deras första år som partiledare samma prövningar.

Maria Leissner har vittnat om våndan med att följa riksdagens partiledardebatt från läktaren. I Maud Olofssons fall fick hennes utmanare till ordförandeskapet, Lena Ek, föra Centerpartiets talan. Upplägget tog slut när Olofsson kom in i riksdagen. Ek skickades till Bryssel.

Lärdomen för Stefan Löfven är att han behöver en gruppledare stark nog att hålla ihop riksdagsgruppen – utan att själv framstå som en svag partiledare. Social-demokraterna gör klokt som skyndar långsamt. Och under tiden höjs röster för att Löfven bör kunna delta i riksdagens partiledardebatter.

Regler är till för att följas. Utifrån ett strikt rättviseperspektiv ska Socialdemokraternas partiledare behandlas på samma sätt som Folkpartiets och Centerpartiets. Demokratins spelregler gäller även socialdemokratin.

Tiden när partiets intressen samman-blandades med statens är borta. Däremot ger Stefan Löfvens dilemma ett utmärkt tillfälle att diskutera rimligheten i regel-verket. Att partiledaren för Sveriges största oppositionsparti inte får debattera med andra riksdagspartiers ledare känns väl stelbent.

Löfven är inte folkvald. Han representerar medlemmarna i partiet vars högsta ledning utsåg honom. För utskottsarbete, fråge-stunder och voteringar krävs det riksdagsmandat som Stefan Löfven saknar.

Men partiledardebatter är verbala boxningsronder. Det är under debatterna som partiledarna får chansen att dela ut och ta emot slag, att tvinga sina motståndare mot repen med hjälp av nya argument och analyser; att sätta sin personliga prägel på partiledarskapet.

Riksdagens partiledardebatter utgörs av ett potpurri av partiernas ståndpunkter. Därutöver för debatterna med sig ett stort medialt intresse: varenda detalj bedöms och rapporteras.

Vänner av demokratin, framför allt alla som ägnat senaste året åt att kräva en starkare opposition, bör se fördelarna med att samtliga partiledare kan debattera mot varandra.

Vad som krävs är en ny bestämmelse i riksdagsordningen, som antas med kvalificerad majoritet.

De stöddiga, gamla Socialdemokraterna gjorde inte mycket för att välkomna färska oppositionsledare. Alliansregeringen bör vara mer storsint än så.

Mer läsning

Annons