Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stegen mot en övervakningsstat är små.

Riksdagsledamötena måste i högre utsträckning våga stå upp för liberala grundprinciper.

Annons
Datalagringsdirektivet. Teknik för att bevaka människor i deras hem finns i dag.         foto: scanpix

I dag röstar riksdagen om hur polis och andra brottsbekämpande myndigheter ska få tillgång till den elektroniska kommunikation som tillgängliggörs för dem genom datalagringsdirektivet. Folkpartisten Mathias Sundin som sedan drygt en vecka sitter som ersättare i riksdagen redogjorde i går på Dagens Nyheters debattsida för varför han planerar att rösta nej till förslaget.

Sundins huvudsakliga kritik riktas mot att den data som datalagringsdirektivet gett åtkomst till kommer att vara tillgänglig för polis och andra brottsbekämpande myndigheter på betydligt lösare grunder än vad som är fallet inom andra former av av-lyssning. Han skriver: ”Gång på gång har politiker i debatten om datalagrings-direktivet hävdat att det måste finnas en misstänkt person och att en domstol måste vara inblandad, så är alltså inte fallet. Inte heller kommer det att bli så.”

Det finns redan en majoritet för förslaget. Och tyvärr kommer Sundins röst därför sannolikt att bli ett slag i luften om än ett hedervärt sådant. Sundin skriver att han med sin artikel vill ifrågasätta den enskilda riksdagsledamotens roll, han anser att makten i dag i alltför hög utsträckning ligger hos regeringen. Han konstaterar att politik förvisso handlar om att kompromissa, men lägger till att även principerna är viktiga. En önskvärd utveckling vore att fler vågade rösta i enlighet med hur de profilerat sig inför väljarna under valrörelsen.

Brottsbekämpning och integritetsskydd står ofta i motsättning till varandra. Om staten helt skulle bortse från integritets-aspekter i brottsbekämpningens namn skulle det sannolikt ske mycket få brott i samhället. Genom teknikens utveckling ter det sig också allt mer lockande för politiker att kontrollera medborgarnas förehavanden och eventuella skumraskaffärer. Att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta är en vanlig paroll i dessa sammanhang.

Men 2008 när protesterna ljöd utanför Riksdagen under omröstningen om FRA-lagen handlade det lika lite som det gör i dag om det rena mjölets vara eller icke-vara. Det handlade, och handlar fortfarande, om rätten till ett privatliv bortom statens insyn.

I George Orwells roman 1984 finns apparater installerade i varje hem som bevakar invånarnas alla steg. I dag är den tekniken möjlig. Englandsbaserade The Telegraph rapporterade i början av 2010 om en skola som spionerat på sina elever i deras hem genom webbkameror inbyggda i elevernas bärbara skoldatorer. Datorerna var bland annat tänkta att användas för att eleverna skulle kunna ta del av föreläsningar hemifrån. Enligt de berörda elevernas föräldrar hade skolan inte informerat om att webbkameran även skulle användas i den andra riktningen. En av familjerna fick kännedom om övervakningen då skol-personal gav sonen en varning för att han betett sig olämpligt i hemmet, beviset var en bild tagen med datorns webbkamera.

Man går inte och lägger sig i en demokrati och vaknar i Orwells 1984. Stegen mot en övervakningsstat är små. Men det är när dessa är på väg att tas som det behövs modiga politiker som Mathias Sundin i år och Camilla Lindberg 2008 som vågar säga nej och stå upp för liberala principer.

Mer läsning

Annons