Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sydafrika behöver göra en omstart

Sydafrika riskerar att stagnera utan bättre opposition mot ANC.

Annons
Uppfordrande riktmärke. Efterträdarna har haft svårt att följa Nelson Mandelas föredöme som samlande moralisk ledare.

Det sägs att Jacob Zuma fortfarande är Sydafrikas president för att han sjunger bättre än Thabo Mbeki. Medan företrädaren Mbeki ville framstå som en bildad och boklärd reformpolitiker, är Zuma den folkliga sluggern med stöd i byarna.

Ända sedan tillträdet 2009 har Zumas presidentskap präglats av hans bristande privatmoral. Zuma har aldrig blivit riktigt rentvådd från misstankarna om sexuella övergrepp och i mars kallade Sydafrikas korruptionsombudsman statens kostnader för renoveringen av Zumas privata residens i provinsen KwaZulu-Natal för ”oetiska”.

Den 7 maj går Sydafrika till val med en tidigare våldtäktsanklagad president, som enligt myndigheterna lagt mer än 150 miljoner svenska kronor på att lyxutrusta sitt mansion. Sydafrika förblir världens ekonomiskt mest ojämlika land, ungdomsarbetslösheten har passerat 50 procent och härom veckan gick Nigeria om Sydafrika som Afrikas största ekonomi.

I vilken annan demokrati som helst skulle Zumas leverne och ledarskap vara en belastning. Ändå är utgången av onsdagens val given: Det blir en komfortabel seger för maktpartiet ANC.

Sedan apartheidsystemets officiella avskaffade 1994 har ANC haft den självklara ledarrollen och minst 60 procent av Sydafrikas 25 miljoner registrerade väljare tros rösta på ANC.

När Zuma kritiseras är det förstås lätt att glömma att det bara gått 20 år sedan Nelson Mandela blev Sydafrikas första demokratiskt valda president. Mandelas regnbågsnation har utvecklats till en acceptabel rättsstat och som frihetsrörelse är ANC:s bidrag till historien omistligt.

I två decennier har freden säkrats i en nation vars ekonomiska strukturer fortfarande bottnar i konstitutionell rasism. Framväxten av en svart medelklass – BNP tredubblades mellan 1994 och 2014 – har gjort att farhågorna om ett sydafrikanskt inbördeskrig aldrig har besannats.

Att regnbågsnationen har undvikit krig betyder dock inte att Sydafrika är ett fredligt samhälle.

ANC:s korrumperade ledarskikt har inte funnit sig till rätta i sin roll som ett parti bland andra och rofferiet påverkar samhällsmoralen. Förra året var antalet mord och rån fler än på ett decennium. Det sexuella våldet är en cancersvulst, säkerhetsanordningarna i välmående bostadsområden fungerar som vallgravar mot vardagsvåldet.

Det liberala oppositionspartiet DA, som har sitt starkaste fäste i Kapstaden, är för svagt för att utmana ANC på den nationella arenan. Hoppet för Sydafrika är i stället att ideologiskt brokiga ANC vidareutvecklas i flera olika partier.

Regnbågsnationen är redo för ett nytt kapitel och arvet efter Mandela behöver utvecklas av vitala alternativ till ANC.

Mer läsning

Annons