Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater Västmanland har nu bantats så hårt att dess kärnverksamhet är hotad.

Kultur är ingen fritidssysselsättning. Det är kittet som håller ihop samhället och kärnan i våra värderingar, vårt språk och vårt förhållningssätt till oss själva och vår omgivning.

Annons
I samklang med publiken. Teater Västmanlands Tomas Tjerneld som härdarmästare Leif Boris Andersson i Teater Västmanlands uppsättning av Mig äger ingen. Pjäsen gick för utsålda hus och sågs av såväl nya som gamla teaterbesökare.Foto: Svante Remshagen

Kultur är ett vitt begrepp som kan omfatta nästan allting. Inom kulturbegreppet ryms konsten. Den har ett värde i sig och behöver inte legitimeras med olika nyttoaspekter, exempelvis att den är pedagogisk, bidrar till att sätta Västerås på kartan, genererar fler skattebetalare, roar eller oroar. Sedan är det en annan sak att god konst också kan innehålla dessa beståndsdelar.

Kulturupplevelser har även visat sig vara bra för hälsan och underlätta tillfrisknande vid sjukdomar.

Konst – en nödvändig del av människo-livet – kostar och måste få kosta. När Teater Västmanland bildades för 32 år sedan var det för att ge alla människor möjlighet till en förstahandsupplevelse av god konst.Alla uppskattar inte teater, lika litet som alla uppskattar fotboll. Ändå ska alla västmanlänningar kunna se levande scenkonst. Dessutom framförd av konstnärer som delar vår vardag, som vi kan möta i mataffären, på väg till dagis eller hos Arbetsförmedlingen och inte bara synliggörs genom löpsedlar och tjattrande tv-shower.

Konstnärer som kan tolka våra olika verkligheter och dessutom tar sig an klassiker och nyskriven experimentteater – för alla åldrar. För självklart måste barn- och vuxenteatern tillåtas bejaka varandra.

Det framhålls ibland att betydelsen av Dostojevskijs Brott och straff är större än summan av alla de människor som har läst den. Detsamma gäller teatern. Även de som inte själva går på teater vill ofta att den ska finnas, som en möjlighet och därför att den är självklar i ett friskt samhälle.

Teater är konfliktkonst. Den lever på att gestalta konflikter. Teaterns konstnärer är bråkiga och ska så vara.

Teater Västmanland har bantats så hårt att dess kärnverksamhet är hotad. Därför måste ekonomin återställas till 1980-talets nivå eller dess uppdrag renodlas. Teater Västmanland har tidigare samarbetat med Länsteatern i Örebro. Ett mer stadigvarande samarbete, där varje ensemble behåller sin särart, kan stärka de konstnärliga krafterna, samtidigt som ett större teaterutbud kan erbjudas.

Hur ett samarbete ska utformas måste diskuteras grundligt. En möjlighet vore att skapa aktiebolag med representanter för landsting och kommuner. Det skulle även medföra att klåfingriga politiker tvingades följa de bolagsregler som finns och främja den verksamhet som de är styrelseledamöter i. Ingen ansvarig styrelseledamot i ett fjärrvärmebolag skulle ta över vd:ns uppgifter och dessutom sätta i gång att själv, utan nödvändiga kunskaper, koppla ihop olika ledningar och godtyckligt skära bort andra.

Teater Västmanland omsätter 30 miljoner kronor. I stället för att genomföra den planerade förlängningen av fjolårets succé Mig äger ingen, som spelades för utsålda hus, sjabblades den möjligheten bort. Den tillfälliga ledningen vände denna framgång till något negativt. En skandal som gav eko i hela Teatersverige och dessvärre även solkade teaterns rykte lokalt. Trots att ny publik visade att den uppskattade tilltalet i uppsättningen och strömmade till teaterhuset vid Stora gatan.

Att lägga ner Teater Västmanland, i ett läge då scenkonsten behövs mer än någonsin, vore ett gigantiskt slöseri. Utgå i stället från den kärnverksamhet som finns och ge ensemblen reella möjligheter att arbeta vidare. Vi västmanlänningar behöver levande teatermöten, här och nu!

Mer läsning

Annons