Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till nästa val har den borgerliga regeringen suttit i åtta år och väljarna kan ha börjat tröttna.

Ovissheten kring det socialdemokratiska ledarvalet fortsätter. För Sverige är det viktigast att den nya partiledaren står fast vid en ansvarsfull ekonomisk politik med starka statsfinanser.

Annons
Några partiledarkandidater. På bilden från riksdagen syns bland andra Ylva Johansson, Veronica Palm, Sven-Erik Österberg och Leif Pagrotsky. De förekommer alla i spekulationerna om ny partiledare.foto: scanpix

Länge var västmanlänningen Sven-Erik Österberg favorit bland vadslagare och kommentatorer. Men nu verkar Mikael Damberg, ordförande för Stockholms län, vara på väg att segla upp som favorit. Han har dessutom nästan sagt sig vara intresserad av uppdraget. Det gäller även Lena Sommestad, liksom Sven-Erik Österberg.

Det finns i varje fall ingen brist på kandidater. Stockholms stad gillar sin ordförande Veronica Palm. Metallbasen Stefan Löfven, Ylva Johansson, Ulrica Messing, Thomas Östros, Tomas Eneroth, Leif Pagrotsky och Pär Nuder är andra namn som har nämnts. Den eviga önskekandidaten Margot Wallström tycks däremot ha lyckats övertyga medlemmarna om att hon inte vill bli partiledare.

Det kan tyckas vara en styrka att det finns så många att välja mellan. Men det är snarare ett svaghetstecken att det inte fanns några tydliga och starka kandidater när Mona Sahlin avgick efter att bara ha varit partiledare i knappt fyra år.

När Sahlin efterträdde Göran Persson var processen också sluten och hon valdes sedan några andra tänkbara kandidater hade tackat nej. Det hade också varit en fördel om kandidaterna öppet hade efter-strävat posten och framför allt presenterat ett program för vad de ville göra.

Nu har det varit mycket spekulationer om höger- och vänsterkandidater, men de etiketterna täcker långtifrån alla politiska motsättningar. Partiets kriskommission kom med en rapport som snarare ville återstarta den traditionella socialdemokratin än att omstörta partiet. Det är dock oklart vilken tyngd rapporten får, den nya parti-ledaren behöver utrymme att sätta sin egen dagordning.

Önskan om att undvika en ”övergångslösning” brukar tolkas som ett förord för någon yngre. Men i dag sitter partiledare sällan längre än tio år, och den framgångsrike Moderatledaren Gösta Bohman valdes till partiledare som 60-åring. Så åldern bör inte i sig vara ett argument mot kandidater som Pagrotsky, Sommestad eller Österberg,

Just nu ser det besvärligt ut för Socialdemokraterna. Men till nästa val har den borgerliga regeringen suttit i åtta år och väljarna kan ha börjat tröttna. För första gången på länge kan Socialdemokraterna då gynnas av argumentet att det är bra med växling vid makten – tidigare flitigt använt av de borgerliga partierna.

Men då gäller det att ha en grundläggande trovärdighet när det gäller ekonomin. Om många väljare inte riktigt litar på Social-demokraterna kan det räcka för att de, om än lite motvilligt, skall ge Alliansregeringen fyra år till.

Utifrån framstår därför Leif Pagrotsky som ett intressant namn. Han har erfarenhet från tidigare krisbekämpning i finansdepartementet, vilket ger trygghet åt väljare som annars kan oroa sig för att Socialdemokraternas ekonomiska politik kan bli för yvig. Pagrotsky gick emot Göran Persson och partiledningen om euroanslutning, vilket – oavsett inställning i sak – tyder på civil-kurage och förmåga att tänka själv.

Det är för alla partier en chansning att välja ledare som kan göra det oväntade och inte låter som om de har svar på alla frågor. Kanske särskilt för de brokiga Socialdemokraterna. Men nog vore det spännande att försöka.

Mer läsning

Annons