Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trots sina brister har Turkiet kommit längre i demokratiseringsprocessen än sina grannländer.

Turkiet präglas av en paradox. Mer samarbete med EU skulle kunna leda landet i en demokratisk riktning.

Annons
Turkiet. Landets premiärminister Erdogan är den som har lett Turkiets ekonomiska reform.¿foto: scanpix

Dagens Turkiet är ett land som å ena sidan präglas av en mycket stark ekonomi och å andra sidan av sådant som förtryck av minoriteter liksom en allvarlig brist på press- och informationsfrihet. I en krönika av Anders Q Björkman i Svenska Dagbladet förra veckan uppmärksammades denna paradox. Björkman skriver bland annat om den lagparagraf som gör det brottsligt att förolämpa vad som benämns som turkiskhet. Detta har exempelvis inneburit att kurder inte kan uttrycka sin identitet då denna anses stå i motsats till denna turkiskhet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan är den som har lett landets ekonomiska reform. Samtidigt har han och hans parti även till viss del lett landet bort från den tidigare inledda sekulariseringen. De ekonomiska framgångarna har dock bidragit till att även de som inte delar partiets konservativa värderingar röstar på det.

Även i Utrikespolitiska institutets tidskrift Världspolitikens dagsfrågor tecknades i våras ett liknande porträtt av Turkiet. Här lyftes frågan om en ny konstitution, en ¿öppning gentemot EU liksom ett förändrat förhållningssätt till Cypern som avgörande faktorer för landets framtid. Vad gäller det förstnämnda utlovades, under valet 2011, landets första demokratiskt framtagna konstitution. Genom att det regerande partiet AKP inte fick två tredjedelars majoritet kommer denna att utarbetas i samarbete med oppositionen, Mest akut är sannolikt att få till en förbättring av skyddet av minoriteters rättigheter.

Beträffande EU-medlemskap har för-handlingar tidigare skett, men dessa har strandat bland annat då varken Tysklands eller Frankrikes nuvarande ledningar vill se ett turkiskt EU-medlemskap. Redan 1963 tecknade dock EU:s föregångare EEC ett så kallat associationsavtal med Turkiet, vilket var ett första steg gentemot medlemskap.

Nya förhandlingar inleddes 2005 vilket föranledde en reformiver utan motstycke i landets historia, denna har dock mattats av nu. I EU-sammanhang är motståndet mot Turkiet den centrala frågan för Cypern. Genom att Cypern nu innehar ordförandeklubban för EU försvåras samarbetet. Sedan 1974 är ön nämligen uppdelad i en turkisk respektive en grekisk del som trots flera försök inte har enats.

I ovan nämnda tidskrift framställs det som att reformivern i Turkiet knappast lär stanna av. Och att återigen framställa ett EU-medlemskap som ett alternativ vore sannolikt ett steg i rätt riktning för landet. EU:s unika förmåga att sprida demokratiska värderingar och frihet bör inte underskattas. Unionen har tidigare fungerat som en morot för östeuropeiska länders reformer, och bevisligen har samarbetet även haft samma effekt på Turkiet. I debatten om EU är detta en aspekt av unionen som ofta glöms bort.

Trots sina brister har Turkiet kommit mycket längre i demokratiseringsprocessen än sina grannländer. Men genom att helt stänga möjligheterna för ett medlemskap leds landet rakt in i ett samarbete med sina icke-demokratiska grannländer. Sannolikt skulle inte ens ett fullfjädrat medlemskap behövas, utan mer samarbete med EU-länderna eller kanske ett avskaffat visumtvång skulle kunna räcka för att motivera Turkiets ledare att även fortsättningsvis reformera i en demokratisk riktning.

Mer läsning

Annons