Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vad gäller al-Assads regim så förlorade den sin legitimitet för fem månader sedan"

I Syrien tillåts regimens våld fortsätta medan ett handlingsförlamat FNtittar på. Att EU fördömer förtrycket i det skarpaste är en klen tröst för en decimerad befolkning som har drömt om demokrati i ett halvår.

Annons
På flykt. En syrisk familj i ett läger utanför den turkiska staden Yayladagi. Turkiet har tagit emot tusentals flyktingar under sommaren. Många av dem har varit svårt skadade och vårdats på sjukhus.

I mitten av mars spred sig den arabiska våren till Syrien. Sedan dess har cirka 1600 människor dött. Ytterligare 3 000 saknas och 12 000 har fängslats. Tusentals har också flytt till grannlandet Turkiet.

Trots att diktatorn Bashar al-Assads regim har använt krypskyttar, tortyr och kulsprutor för att kväsa folkets demokratilängtan så fortsätter protesterna. Under helgen som var upplevdes till och med en upptrappning av våldet. I staden Hama beräknas mer än 140 människor ha dött sedan i fredags.

Sverige och ett flertal andra europeiska länder har reagerat på utvecklingen. Catherine Ashton, som är EU-kommissionär och ansvarig för utrikesfrågor och säkerhets-politik, meddelade på måndagen att unionens tidigare sanktioner mot personer och företag som associeras med eller anses ansvariga för förtrycket av den syriska befolkningen, ska utvidgas. Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) skriver i ett uttalande att också han fördömer det fortsatta våldet som han menar ”ytterligare underminerar” den syriska ”regimens legitimitet”.

I och med det kan Bildt än en gång beskyllas för att ha gjort ”dagens under-statement”, för att återanvända hans eget uttryck. Legitimitet är något man har eller inte har och inte något som kan graderas. Vad gäller al-Assads regim så förlorade den sin legitimitet för fem månader sedan.

Från FN:s håll är det betydligt tystare. Vid ett flertal tillfällen har röster höjts för framtagandet av en resolution i säkerhetsrådet. Bland annat har Frankrike och Storbritannien lagt fram ett förslag. Men vetoländer som Ryssland och Kina har hittills varit kritiska emot en FN-aktion. Ryssland har till exempel varnat för att en resolution skulle kunna framkalla en ”upprepning av Libyenscenariot”, skriver den ryska nyhetsbyrån Interfax.

Därmed verkar kraven på en resolution ha runnit ut i sanden. Många talar i stället om att FN borde inta en mer tydlig ställning. Något som måste låta som ett hån i många syriers öron. Med tanke på att ett antal aktörer redan har fördömt regimens handlingar och på att EU har infört symboliska sanktioner så är det föga troligt att ett FN-ställningstagande skulle påverka al-Assad nämnvärt.

Ändå är det intressant att ryssarna tar upp Libyen. Många undrar nämligen hur det kan komma sig att FN utan problem kunde sanktionera en intervention mot den libyske diktatorn Muammar Gaddafis styre fastän man nu tvekar inför att ens göra ett uttalande om Syrien. Al-Assads brott är minst lika hemska som Gadaffis. Båda fallen handlar om en regim som attackerar den civila befolkningen. Så vad är egent-ligen skillnaden?

En orsak till passiviteten kan vara Syriens viktiga roll i regionen. Somliga hävdar att landet har en stabiliserande inverkan på grannländerna och att en ingrepp skulle orsaka konflikter i eller med stater som Iran och Libanon. Dessutom finns inget formellt fredsavtal mellan Syrien och Israel. Arabförbundet visade snabbt sitt stöd för demonstranterna i Libyen men har när det gäller Syrien hållit sig i bakgrunden. Syrierna kämpar således inte bara mot den egna regimen utan också mot omvärldens rädsla och överdrivna försiktighet.

Mer läsning

Annons